Det är vår dåvarande ordförande Karl-Olof Fransson som gör intervjun.
I en nyutkommen bok från Medströms bokförlag, Militära ledare under kalla kriget, skriver
Jarl Lundgren om Kongoöversten Jonas Waern. Det är en innehållsrik artikel om Waerns
karriär med tyngdpunkt på hans insatser som bataljonschef i Kongo och på Cypern. För oss
soldater, som stod under hans befäl i dessa missioner på 1960-talet är det ett tema som är
särskilt intressant: Hans syn på att leda soldater i strid.
Jonas Waern funderade över detta tidigt i sin militära karriär. Han blev utnämnd till fänrik
1941 vid Kungl. Värmlands regemente. Sedan följde tjänstgöring i Neutralitetsvakten, som chef
för en jägarpluton vid norska gränsen. Under denna tid övervägde Waern att anmäla sig till Svenska
Frivilligkåren i Finland, men han avstod därför att ”jag ännu inte var vuxen att leda unga svenska män
i krig. ”Ett beslut som säger mycket om Waerns helgjutna personlighet och den respekt han hade för
sin uppgift som officer. År 1952 genomgick han en kurs vid brittiska Infantry School. Han verkade
sedan i flera år på olika tjänster vid Infanteriskjutskolan i Rosersberg. Och sedan var Jonas Waern
redo att axla det yttersta ansvaret som officer i utlandstjänst. Här ett citat ur ett brev han skrev sent i
livet till en Kongoveteran ”. . . efter sju år som lärare på den svenska stridsskolan . . . kände jag mig
äntligen kallad för stridsuppgifter. . . Jag beundrade Dag Hammarskjöld och längtade efter att hjälpa
afrikanerna till en självständig tillvaro. Kallelsen var så stor att jag lämnade hustru och fyra barn åt
sitt öde och som ensam sökande anmälde jag mig till tjänstgöring i Kongo. Jag ångrar inte en minut
att jag följde min kallelse.”
Jonas Waern hade säkert före uppdraget i Kongo frågat sig själv hur han skulle reagera i strid. Svaret
på detta fick han vid elddopet i Albert park den 13 september 1961. Säkert hade han även undrat
över hur de svenska soldaterna från värnpliktsarmén skulle reagera under strid. Frågan har nog ställts av många svenska officerare mot den bakgrunden att inga svenska soldater hade krigat mot en väl rustad och organiserad armé på över 150 år. Före operationen sade de irländska officerarna rent ut att om det skulle bli strid skulle svenskarna springa vid första skottet. I Albert Park var Waern 10 meter från det granatnedslag som dödade major Gerhard Gallon. Av tryckvågen tappade Waern andan och det tog några sekunder innan han kom till sans och handling. Han iakttog då att de irländska soldaterna tycktes lämna sina ställningar. Waern skrek ut en varning till irländarna, som fick dem att gå i skydd i sina ställningar. Därefter kastade han ett öga mot den svenska sektorn för att få en uppfattning om läget där. Han konstaterade att de svenska soldaterna låg lugnt kvar och bevakade sina eldområden och visade stor elddisciplin. Waern kände stor tacksamhet i det ögonblicket. Han konstaterade att hans svenska mannar var goda soldater. Under de fortsatta striderna i Katanga fick Waern uppleva de svenska soldaternas effektivitet exempelvis vid anfallet och intagandet av gendarmerifästet Camp Massart.
Jarl Lundgrens porträtt av Jonas Waern är välskrivet och mycket intressant – särskilt för oss
Kongoveteraner.
