Han var ung, bara 19 år, nyss hemkommen från lumpen och hade aldrig varit utomlands. Så en dag stod Rolf Nilsson från Sala i en vaktkur under Arabiens stekheta sol mitt i världspolitikens brännpunkt.
Hösten 1956 skickades han med Sveriges allra första FN-bataljon till Suez och Gaza, i den insats som blev början på landets moderna fredsbevarande historia.
Sjuttio år senare sitter Rolf, 90 år, hemma vid köksbordet i Sala. Utanför blommar häggen. Inne vid köksbordet minns han sanden, hettan, kamelerna, minfälten och kamratskapet. Men också överraskningen över att på äldre dagar hitta tillbaka till en gemenskap med andra utlandsveteraner, hemma i sin egen stad.
I år är det 70 år sedan Dag Hammarskjöld tog initiativ till United Nations Emergency Force, UNEF. Därmed lades grunden till FN organiserade fredsbevarande insatser och till den svenska veteranberättelse som Rolf Nilsson blev en av de första att bära med sig hem. En av de 330 unga män som åkte ned med Sveriges första FN-bataljon.
Insatsen blev historisk eftersom det var första gången Sverige ställde en beväpnad trupp till FN:s förfogande.
Ökensoldat
Allt gick mycket fort. Suezbataljonens soldater fick besked med kort varsel. Två dagar efter kallelsen skulle de infinna sig vid P3 i Strängnäs, där de utbildades och utrustades inför FN-tjänsten.
– Vi var så unga. Vi visste ingenting om vad som väntade oss. Den 24 november 1956 reste de första svenska FN-soldaterna från Bromma flygplats till Egypten med två transportflygplan av typen Globemaster. Innan dess hade vi varit i Strängnäs och fått vaccinationer och persedlar. Jag minns att vi tränade på att marschera också. Jag hade precis gjort lumpen, så takterna satt kvar, berättar Rolf.
Ingen av de nyblivna svenska FN-soldaterna hade varit utomlands tidigare.
Till Gaza och Suez
Campen låg i Deir el-Balah, i centrala Gazaremsan, söder om Gaza stad. UNEF upprättades 1956 för att övervaka tillbakadragandet och skapa en buffert efter striderna mellan Egypten, Israel, Storbritannien och Frankrike.
När Rolf och hans bataljon kom till området mötte de en värld långt från Sala. Gaza var en kuststad präglad av havet, värmen och vindarna från Medelhavet. För de unga svenska soldaterna var det som att kliva rakt in i en film. Familjer samlades vid stranden, handeln pågick på marknaderna och överallt var det människor i rörelse. Hästdroskor skramlade fram mellan bilarna, matosen låg tung i gränderna och ljuden från staden blandades till ett ständigt sorl. Barn sprang mellan de vuxna, gamla satt ute och följde livet omkring sig och dygnet tycktes aldrig riktigt tystna.
Men de svenska soldaterna mötte också en hård verklighet i de egyptiska ökenstäderna. Mycket var sönderbombat, elen fungerade inte och avloppsvatten trängde upp ur brunnarna.
– Vi bodde på ett gammalt brittiskt flygfält, i enkla baracker med hål i taken. Det var varmt, slitet och primitivt, men det blev vår vardag under tiden i Gaza. Vi kunde se stjärnhimlen genom det trasiga taket, berättar Rolf.
Sand, sand, sand
Beskjutning förekom, ibland upp i luften för att skrämmas, ibland så nära att skotten gick genom tälten. De svenska soldaterna snabbt lärde sig att söka skydd genom att gräva ned sig i sanden. Runt tälten grävdes halvmeterdjupa diken som skydd mot ormar, och de unga männen, ovana vid både hettan och ökenlivet, fick snabbt lära sig de små rutiner som kunde vara avgörande i vardagen.
En känga skulle alltid skakas ur innan den sattes på foten, för att vara säker på att ingen skorpion eller orm hade tagit sig in under natten. Sanden fanns överallt. Den följde med in i tälten, fastnade i kläderna, letade sig ner i maten och lade sig som ett tunt lager över hela kroppen och utrustningen.
Ändå beskriver Rolf sitt år i Suez som relativt fredligt. Mycket av tiden gick åt till vakttjänst under den gassande solen, där dagarna kunde vara långa, monotona och samtidigt omöjliga att helt slappna av i.
Ett fredsbevarande uppdrag
– I Port Said- och Suezområdet var vår uppgift framför allt att skapa ordning efter själva kriget. Vi kom dit för att vara en neutral buffert när de brittiska, franska och israeliska styrkorna skulle dras tillbaka och Egypten återta kontrollen, berättar Rolf.
Erfarenheterna följde honom senare in i yrkeslivet som poliskommissarie i Sala.
Förutom vakttjänsten blev en av Rolfs uppgifter att eskortera egyptiska krigsfångar, ibland i grupper om ett femtiotal män. Ett känsligt uppdrag i övergången från krig till vapenvila.
Terrängen och de långa avstånden gjorde transporterna besvärliga, och de svenska soldaterna fick ofta ta sig fram under enkla förhållanden.
– Vi körde runt i öknen med enkla lastbilar utan splitterskydd, utan radio och utan någon större beväpning. Ibland fick vi ta oss fram på kameler för att transportera varor, berättar Rolf och skrattar åt minnet.
När bilarna inte längre kunde ta sig fram genom den djupa ökensanden kunde det hända att de svenska soldaterna fick ta hjälp av kameler för att förflytta sig, transportera varor och bevaka karavaner.
I öknen blev också mötet med beduinerna en viktig del av vardagen. Svenskarna upprätthöll goda relationer med beduinerna och deras familjer, och varje morgon plockades mineringar bort runt förläggningen för att människor och djur skulle kunna röra sig friare i området. Beduinerna sökte sig ofta till FN-posteringarna för att få skydd, och mellan soldaterna och lokalbefolkningen växte en enkel men betydelsefull vardagskontakt fram. Det kunde handla om byteshandel, bröd mot ägg, men också om sjukvård och hjälp när det behövdes.
I gengäld lärde beduinerna svenskarna sådant som snabbt blev ovärderligt i ökenlivet som hur man håller vatten svalt, hur man skyddar sig mot värmen och hur man undviker ormar.
Minorna låg kvar i sanden
Rolf minns också minfälten, där arbetet pågick timme efter timme under en obarmhärtig ökensol. I sanden fanns fortfarande minor och skarp ammunition kvar, lämningar från andra världskrigets ökenkrig och senare strider i området.
Kriget fanns kvar i marken, långt efter att vapnen från andra världskriget tystnat.
Hemma i Sala visar Rolf upp ett av de mer ovanliga minnena från tiden i öknen. Vid ett tillfälle grävde han fram en stridsvagnsmina som blivit synlig i sanden, och den fick följa med hem som ett handfast minne från en insats där historien bokstavligen låg kvar under fötterna.
Början på Sveriges fredsbevarande tradition
När Dag Hammarskjöld tog initiativ till UNEF formades något nytt i världspolitiken. Soldater från neutrala länder skulle inte vinna ett krig, utan stå mellan de stridande parterna och bidra till att vapenvilan höll. För Sverige blev insatsen början på en modern fredsbevarande tradition. I Suez och Gaza tog de första svenska FN-soldaterna plats under blå basker.
Mellan 1956 och 1967 tjänstgjorde sammanlagt 12 663 svenska soldater i Suez- och Gazamissionerna. Tretton av dem kom aldrig hem.
En ny gemenskap i Sala
För Rolf betyder träffplatsen i Sala oerhört mycket. Där har han hittat nya vänner och en gemenskap som han beskriver som både oväntad och stark.
Att efter 70 år få möta likasinnade, människor med liknande erfarenheter och förståelse, har gjort stort intryck på honom.
En gång i månaden träffas utlandsveteranerna på Restaurang Stora Torget i Sala. De äter, fikar, delar minnen och samtal. Tillsammans uppmärksammar de också Veterandagen, nationaldagen och FN-dagen.
En viktig milstolpe var för två år sedan då dåvarande landshövdingen i Västmanland, Johan Sterte, invigde ett veteranmonument i Sala stadspark, den första minnesplatsen för veteraner i Västmanland.
Det har gått nästan ett helt liv sedan Rolf Nilsson reste från Bromma flygplats mot Suez och Gaza. Efter sjuttio år har Rolf funnit en gemenskap med människor som förstår utan att allt behöver förklaras. Det säger något om veteranskapets långa efterklang, men också om dess styrka.
Uppdraget tar slut, uniformen, minnessakerna och medaljen stuvas undan på vinden, men erfarenheterna följer med hem. Och ibland, många år senare är det just där hemma som kamratskapet hittar tillbaka.
FAKTA: Suezkrisen
Suezkrisen bröt ut hösten 1956 efter att Egyptens president Gamal Abdel Nasser nationaliserat Suezkanalen. Kanalen var strategiskt viktig för handeln mellan Europa och Asien, inte minst för oljetransporter. Storbritannien, Frankrike och Israel gick till militärt angrepp mot Egypten, krisen ledde till starka internationella reaktioner och behandlades i FN.
På initiativ av FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld skapades en fredsbevarande styrka som skulle övervaka vapenvilan och skilja parterna åt. Sverige deltog från starten med soldater i området kring Suez och Gaza.
Text & bild: Pia Lagergren
