Massakern i Niemba:
Döden bland termitstackarna
Massakern skedde i norra Katanga den 8 november 1960. Den drabbade ett irländskt detachement ur den 33:e irländska FN-bataljonen, som några dagar tidigare blivit stationerad på denna utpost, belägen omkring 60 km väster om Albertville, där bataljonens huvudstyrka var förlagd. En FN-patrull led ett fasansfullt nederlag. Åtta soldater dödades i strid med primitivt beväpnade krigare från balubastammen. Två irländare lyckade undkomma genom att fly in i bushen. En soldat är än i dag saknad.
Niemba var ett oroligt område, som tidigare under hösten 1960 utsatts för en massaker och flera anfall och plundringar av baluba-stammen. Den 7 november genomförde styrkor från den irländska bataljonen en operation för att öppna vägen till Manono söder om Niemba. Stig von Bayer deltog i denna operation med en tilldelad rörlig spaningspatrull. Framryckningen gick långsamt, ty balubas hade grävt sönder vägen genom att anlägga s.k elefantfällor – djupa gropar som blivit övertäckta. På flera ställen hade träd fällts rakt över vägen som måste undanröjas innan fordonen kunde fortsätta. Soldaterna var vaksamma och tysta, de stirrade intensivt in i den snåriga undervegetationen för att i tid upptäcka anfall och bakhåll från stamkrigarna. Ingen ville riskera att bli träffad av en dödlig giftpil. Framryckningen måste avbrytas vid bron över vattendraget vid Luweyeye , 15 km från Niemba, på grund av bron var förstörd och måste repareras. Framryckningen avbröts där och FN-styrkan återvände till Niemba. Senare samma dag avreste truppen till Albertville tillsammans med Stig och ställföreträdande bataljonschefen P D Hogan. Denne gav order till plutonchefen för posteringen i Niemba, löjtnant Kevvin Gleeson, att dagligen patrullera vägsträckan till den förstörda bron och medföra kulsprutegevär monterade på fordonen.
Stig von Bayer hade uppmärksammat att den nyligen anlände löjtnanten Kevin Gleeson saknade insikt om balubas lynniga beteende och att han dessutom hade en bristande respekt för balubakrigarnas pilbågar, giftpilar, pangasknivar och spikklubbor . Stig försökte att få Gleeson att inse farorna. Gleeson menade att han hade talat med många baluba och han ansåg att de inte var någon risk för FN-styrkan, eftersom balubas mycket väl visste att FN var på plats för att hjälpa dem. Hänvisade till sina mångåriga erfarenheter varnade Stig den irländske officeren för baluba-krigarnas farlighet, särskilt när de var drogade av bangi-bangi. Stig avslutade samtalet med orden: ”Kom ihåg – om du inte kan försvara dig i just det ögonblick, som fienden anfaller – då dör du. Låt dem inte komma för nära.”
Tidigt på morgonen nästa dag utgick Gleeson med tio FN-soldater i en Land Rover och en Pick-Up till bron vid Luweyeye. Vid ankomsten dit uppträdde Gleeson och soldaterna som om de var ute på en picknick. Kulsprutegevären på fordonen lämnades obemannade, fordonen vändes inte för att möjliggöra en snabb återfärd, flera soldatera gick omkring troligtvis utan vapen eller med bara ett magasin. Gleeson och hans ställföreträdare, sergeant Gaynor, lämnade truppen åt sitt öde och vadade över vattendraget och fortsatte ett stycke in i djungeln längs vägen mot Manono. Ett lågt pladder av röster fick dem att stanna upp. Pladdret växte till ett aggressivt rytande. Krigsmålade balubas skymtade bakom buskage och elefantgräs. Gleeson lyfte sin kulsprutepistol och började gå bakåt tillsammans med sergeanten. Tillbakakomna till bron ropade Gleeson till soldaterna att de skulle vända bilarna, ty balubakrigare var på väg. Gleeson hörde ett kraftigt brak. Balubas hade fällt ett stort träd som stängde vägen för fordonen. En stor beväpnad hop av stamkrigare dök upp bakom det fällda trädet. Gleeson pekade mot en kulle med termitstackar i närheten och ropade att soldaterna skulle rusa till denna höjd och där ta skydd. En skur av pilar föll över de irländska soldaterna, när de rusade mot höjden, ty i termitstackarna fanns stamkrigare gömda. En pil trängde in i Gleesons axel, han snubblade och föll ner på knä. I denna ställning lyckades han avlossa några korta salvor för att skydda sina soldater när de rusade för att rädda sig. Men hans vapen tystnade när hopen av stamkrigare beväpnade med pangaknivar och klubbor slog honom sönder och samman till en blodig massa. Samma öde drabbade sergeant Gaynor strax därpå. Gevärselden från de irländska soldaterna upphörde när de anfallande stamkrigarna nådde fram till dem – det som återstod för FN-soldaterna var en kvalfull död i termitstackarnas skugga.
Tidigt på kvällen den 8 november inkom ett meddelande från Niemba till bataljonsledningen i Albertville som löd: ”Löjtnant Gleeson med en patrull på elva man har inte återvänt till Niemba. Inväntar instruktioner.” Meddelandet var undertecknat av den sergeant som var chef för den kvarvarande styrkan vid posteringen. En första patrull organiserades i Albertville under kvällen som anlände till Niemba sent på natten. Efter några få timmars vila fortsatte patrullen i gryningen och nådde fram till Luweyey-bron. Soldaterna i patrullen röjde först det av stamkrigarna fällda trädet. Under röjningen dök en av överlevarna från massakern upp. Det var menige Joe Fitzpatrik. Han hade under striden rusat in i djungeln och gömt sig när han insåg att en kvalfull död väntade. Han var utmattad efter den långa, ensamma natten i den hotfulla snårskogen, men oskadad och bar fortfarande på sitt laddade gevär. Spåren av striden och förekomsten av krigsmålade balubas i omgivningen ledde till att patrullen tog med Joe Fitzpatrik och återvände till Niemba i avvaktan på förstärkningar. En större huvudstyrka från Albertville väntades till Niemba senare.
Några timmar efter soluppgången den 10 november nådde huvudstyrkan, bestående av irländare och etiopier, fram till platsen för massakern. Flankposter grupperades, kulsprutor på fordonen gjordes eldberedda, truppen satt av och spred ut sig. Från sin plats i den första jeepen hörde Stig plösligt ett rop varefter han uppmärksammade att en gestalt vacklade fram ur djungeln. Det var menige Tom Kenny som stapplade fram med två pilar i höger skinka. Når han såg ställföreträdande bataljonschefen P D Hogan i den andra jeepen ställde han sig i enskild ställning och sa: ”Private 57 Kenny reporting, sir.” Sedan föll han ihop och togs om hand om sjukvårdspersonal. En etiopisk fältläkare skar ut de hullingförsedda pilarna, varunder Kellys hjärtskärande skrik var plågsamma – även för åskådarna. Läkaren hade gett honom morfin före operationen, men morfinet verkade inte i den uttorkade kroppen förrän flera timmar senare. Därefter evakuerades Kelly från platsen med helikopter.
41 timmar hade gått sedan massakern. Större delen av den tiden hade Kenny legat avsvimmad på magen i ett träsk som han kröp in i stridens slutskede. Förutom de två pilarna hade han haft en pil i nacken som en balubakrigare ryckte ut när han låg stilla i träsket. Andra krigare hade slagit ett 20-tal klubbslag mot hans kropp som vållade honom stora smärtor. Trots denna misshandel höll sig Kenny stilla och tyst, vilket räddade honom. Balubas trodde att han var död.
Rop av förfäran hördes när soldaterna hittade sina stupade kamrater. Först kroppen efter sergeant Gaynor, sedan de svårt sargade kvarlevorna efter löjtnant Gleeson. Stig följde efter soldaterna. De hittade lik efter lik. Efter ett par timmar hade kropparna efter åtta irländska FN-soldater återfunnits. En saknades, menige Trooper Browne. Enligt Kenny hade även Brownie i stridens slutskede flytt in i djungeln oskadad och beväpnad.
Trooper Browne:s slutliga öde är fortfarande okänt. Två år senare hittades resterna av en kropp omkring två km från platsen för massakern. Om det var Browne:s kropp har inte kunnat fastställas.
Text: Bror Svärd
Källa: Boken ”BWANA KABAMBA. Svensk FN-officer bland kannibaler och minor. Kongo 1949-1964.”Boken om Stig von Bayer, utgiven 2008.
Torsten Stålnacke,
som skadades vid en eldstrid i Elisabethville i september 1961 och förlorade stora delar av ansiktet kan icke få någon livränta förrän från år 2005, två år tillbaka från det han ansökte om livränta. Torsten hade yrkat att han skulle beviljas såväl högre invaliditetsgrad som livränta från 1961 när skadan inträffade.
Kammarrätten fattade detta beslut i december 2010 trots att den funnit att det finns en anmälan om olycksfall som kom in till Riksförsäkringsverket år 1961. Men det fattades en viktig byråkratisk petitess för Kammarrätten: Stålnacke ingav år 1961 ”inte någon framställan om ersättning. Kammarrätten ser därför ingen möjlighet att bevilja livränta förrän år 2005 och fastställer därmed underinstansernas beslut”
Kammarrättens utslag är ett hån mot Torsten Stålnacke – och alla svenskar som riskerat liv och lem i utlandsstyrkorna.
Bror Svärd
