Rolf Nobergs noteringar från sin tid som FN-soldat i Kongo 1961 – 1962.
Jag sökte som FN-soldat till Kongo, bat. XIV och blev antagen som skyttegruppchef på 1:a komp, 1:a pluton, 1:a grupp, med överfurirs grad. Jag ryckte in den 11 november och utbildades för utlandstjänst på P 10 i Strängnäs.
Vintrig bild av infarten till P 10 Strängnäs, i november 1961.
Under utbildningstiden blev jag inkvarterad på hotell Rogge i centrum av staden.
Den 16 november 1961 ryckte bataljonens huvuddel in till tjänstgöring och förlades i Svältenlägret. Utbildningen igångsattes direkt, de två första veckorna var det enskild utbildning främst i vapnens hanterande, mtrl. kännedom tunga vapen, närstrid, genomgångar om Kongo, uppträdande under tropiska förhållanden samt FN:s arbete. Tredje utbildningsveckan upptogs tiden i huvudsak av formella övningar i grp. och i pluton. Fjärde utbildningsveckan ägnades till stor del åt strid omfattande larmplutons uppträdande, plutons försvar och anfall samt patrullverksamhet.
På förmiddagen den 10 dec skedde transport till Arlanda och efter lunch på flygrestaurangen ilastade 1: a komp i en Globemaster, som lyfte omkring kl. 13.30. Efter en bra flygning landade planet i Wheelus, Libyen, omkring kl. 23.00. Efter supé i en mässhall förlades komp i ”Tiger Town”. På förmiddagen den 11 dec. gavs tillfälle för besök i basen Wheelus, som var en av USA: s största med en folkmängd på omkring 10 000 invånare. Basen byggdes ursprungligen av italienarna och ligger strax utanför Tripolis. Efter Italienarnas nederlag övertog NATO basen.
Efter lunch nästa dag lyfte planet kl. 14.30 i bra flygväder.
En kort mellanlandning i Kano, Nigeria, omkring kl. 2200 till 2300, där många inhandlade afrikanska souvenirer.
Kl. 0700 den 12 dec skedde landning i Leopoldville där Svenska sambandsofficeren Övlt Mittag-Leffler orienterade om läget i Elisabethville.
Lunch serverades ute i det fria på flygfältet, bestående av lappskojs, som intogs i medhavt kokkärl.
Efter ett tag fick vi gå ombord på Globemastern igen, för fortsatt färd, mot Katanga och Elisabethville.
Då vi passerade Kaminagränsen mötte svenska flygande Tunnorna J29 oss och eskorterade en bit på vägen, som sedan avlöstes av Indiska Camberras.
Landningen i Elisabethville skedde vid 13-tiden och vi urlastade flygplanet i en väldig fart, under det att flygmotorerna var igång, Globemastern lyfte sedan mot Leopoldville efter ca 20 minuter.
Kompaniet upplastades på fordon av olika slag och under eskort av KP-bilar skedde förflyttningen till svenska kampen utmed C-vägen.
Jag och min grupp blev hämtade av en KP-bil på flygplatsen, vi erhöll skarp ammunition och beordrades att ladda våra vapen Vi hörde granatkastareld och kulspruteeld på avstånd, vi fick avbryta färden efter ett tag och gå i skydd intill vägen. Det var stridsverksamhet mellan irländska bataljonen och gendarmerna, som efter ett tag avtog och vi kunde göra uppsittning och fortsätta färden till svenska kampen.
Det pågick fullt krig mellan FN-soldater och president Moise Tshombe gendarmeri.
Vi skulle få uppleva många dramatiska situationer under våra 6 månader i Kongo.
Vi kom till kampen så småningom utan några missöden.
Batch. överste Wearn hälsade oss välkomna och att vi var efter-längtade. I samband med att vi hälsades välkomna tittade några killar från XII:an på oss nykomlingar. En av killarna fick då en rickoschett i skinkan där bak. Vi märkte inget, men vi fick höra det sedan och killen har nu nyligen fått medalj, ”Sårad i strid”, av ÖB Sverker Göranson, för denna sin krigsskada.
Vi uppsökte sedan vår förläggningsbarack och ställde där in våra sjösäckar. På vägen dit mötte jag en svart civilklädd kille som hälsade mig välkommen på bra svenska, jag blev något förvånad. Killen som hette Theodor hade jobbat som boy på kampen i ett år. Två timmar efter ankomsten till E-ville övertog 1: a komp bevakning av svenska kampen. Gendarmerna besköt med grk, ksp. och eldhandvapen, mål i anslutning till FN-förbanden, varvid enstaka skott från ksp och eldhandvapen slog ner inom förläggnings-området.
Jag och skyttegruppen fick bemanna en postering intill svenska kampen sydvästra del. Vi blev två gånger under natten beskjutna från kulsprutor och eldhandvapen, men elden låg högt så ingen skada skedde. Men det kändes obehagligt, att första gången i sitt liv bli beskjuten.
Vi fick ligga på posteringen fram till nästa dags morgon, då vi hörde luciasång på avstånd och såg en svart kille komma med levande ljus monterad på en stålhjälm. Det var alltså den 13 december 1961 och killar från den gamla bat. XII firade Lucia.
På eftermiddagen fick vårt komp avlösa ett komp ur bat. XII, som låg ca 1 km från svenska kampen vid m-linjen väster om Irländska och svenska bat. Gendarmernas ställningar låg mellan 200 – 400 m från m-linjen. Under natten förekom granatkastareld (grk-eld) och sporadisk eld från kulsprutor (ksp) och eldhandvapen.
Den natten skulle jag få mitt s.k. elddop, vi utsattes flera gånger under natten av grk-eld och spårljuseld från ksp. Elden låg högt och man hörde hur kulorna träffade träd och grenar. Granaterna visslade över våra huvuden och kreverade en bit bakom oss. Hade läst om att när man hör visselljud från granaterna så är dom ofarliga.
Alla var vi rädda, men jag fick något slags lugn och kunde disciplinera min rädsla, genom att krypande ta mig till respektive skyttevärn och ”lugnande” prata med mina killar. Med mig hade jag sjukvårdaren Hallkvist och ett kokkärl med varm choklad och ett med pulverkaffe.
Vad jag fick höra sedan så uppskattade killarna mitt besök.
Den natten blev det ingen sömn för oss. På morgonen fick jag rapport om att det var något konstigt med min ställföreträdande gruppchef, han satt helt apatisk i skyttevärnet, han svarade ej på tilltal och hade en stirrande blick. Det konstaterades senare att han hade fått en så kallad krigsneuros, vi fick varsamt ta hand om honom, han blev sedan hemskickad till Sverige.
Vi blev avlösta den 14 dec på eftermiddagen och återgick till förläggningen för vila, inre tjänst och förberedelse för anfall den 16 dec av Camp Massart (CM), en gammal belgisk gendarm-förläggning. På kampen fick man duscha och sova ut samt ordna stridspackningen. På eftermiddagen den 15 dec grupperade en indisk granatkastarpluton sina 12 cm granatkastare (grk) utanför vår förläggning, de skulle ge granatkastarunderstöd till oss vid anfallet mot CM. I svenska FN-bat. ingick även en grk plut, som hade 8 cm grk.
Senare på kvällen skedde ordergivning på komp för samtliga befäl, där kompch stridsplan gicks igenom och även olika alternativ berördes, därest anfallsplanen av någon anledning måste frångås.
Efter genomgången vädjade komp. chefen Olsson att vi inte skulle vara så detaljerad, då vi skrev brev hem till våra anhöriga. Allt det hemska som vi hade varit med om, skulle vi avstå från att nämna i våra brev. De där hemma är väldigt oroliga av det som står i pressen och sägs i radion, försök att istället lugna ner dem. Jag hade börjat att skriva ett brev hem till de mina och berättade om de händelser som jag hade varit med om, men blev avbruten, då vi blev kallade till ordergivningen.
Efter genomgången och åter i förläggningen rev jag sönder det påbörjade brevet. Innan jag somnade låg jag och tänkte på den situation som jag hade hamnat i. Nyligen hade jag varit i det lugna fredliga Sverige och nu mitt i ett brinnande krig och vi skulle gå till anfall nästa dag.
Den 16 dec kl. 01.30 gick reveljen och efter varm dryck skedde avlämning till kompch kl. 02.30, följd av visitation och slutlig order.
Kl. 02.45 marscherade komp ut ur svenska kampen som tätkomp på två led. Eptr (Eldledningspatrull) ur grkplut under Rustm Blixt följde komp.
Efter en halvtimmes förflyttning började ett intensivt regn, som gjorde att ingen hade en torr tråd på kroppen och de flesta kartor och skisser blev förstörda.
Jag var gruppchef för 1:a grupp, i 1:a pluton och 1:a kompaniet, det gjorde att jag och gruppen skulle gå i täten vid anfallet. Kapten Lindholm vår plutonchef och jag, försökte leda kompaniet till punkten för utgångsläget, där anfallet skulle starta. Det var ett tropiskt regn som öste över oss, en kolsvart natt och i ljuset av en skärmad ficklampa försökte vi tyda en kartskiss, med olika hållpunkter.
När vi hade grupperat oss för anfall, skulle vi först vada över en bäck Kapemba, som hade blivit svårforcerad genom det myckna regnandet. Ån, som enligt uppgift var hopp-avståndsbred, visade sig vara mellan 6 – 7 m bred och 1 m djup, samt med drygt 2 m höga kanter.
På ett led forcerades ån mellan kl. 04.15 – 04.30 av 1: a plut. Vattnet gick då upp till bröstet på mig, när jag som förste man vadade över bäcken. Vår pluton och 2:a pluton kom över, innan vattennivån hade stigit så mycket att det blev för djupt och omöjligt att vada över.
1: a plut skulle omedelbart grupperas efter övergången på stridskolon och ta som förstahandsmål ett hus ca 300 meter från bäcken. Vid bäckövergången möttes vi av spridda och sporadiska eldskurar av finkalibrig eld. Jag förstod att gendarmerna inte viste exakt var vi gick över bäcken, så jag förbjöd killarna att öppna eld, bara om det fans mål att sikta på, inget skjutande i blindo.
Vi avlossade inga skott i det första skedet av anfallet. Jag och gruppen gick i försvarsställning på en rätt så hög termitstack och spanade av terrängen.
Vår pluton fick order om att rycka fram ca 300 meter. Under framryckningen utsattes vi av en våldsam eldgivning, men elden låg väldigt högt, varför har jag svårt att förstå.
Under framryckningen tänkte jag på vad Karl den XII yttrade, första gången han var ute i krig och blev beskjuten: Detta skall hädanefter bliva min melodi. Jag hade väldigt svårt att förlika mig med detta uttalande.
Jag och min skyttegrupp intog ett hus, varifrån vi hade sett eldflammor från avfyrande vapen. Vi sköt en GRG granat in i huset, sedan stormade vi in i huset, utan eldgivning. Gendarmerna som hade varit förskansade i huset hade flytt och kvar i fönstren låg sandsäckar och en del vapen var kvar, bl.a. en s.k. FN-karbin, föregångare till AK 47.
2: a plut följde efter oss och skulle ge oss eldunderstöd vid vår framryckning. När det blivit någorlunda skjutljust, ökade eldgivningen från söder och sydväst. Tredje pluton blev kvar och försökte bygga en provisorisk bro. Det var då som Öhrberg blev skjuten i huvudet och avled och det fördröjde kompaniets framryckning.
Min grupp säkrade tagen terräng utanför huset och observerade en viss trupprörelse framför oss. En gendarmlöjtnant som troligen var ute på spaning blev skjuten.
I huset dök en äldre civil herre fram från en garderob, han hade gömt sig där av rädsla. Gubben hade tappat hörseln av den granatexplosion som vår Grg-granat orsakat, den som vi sköt, innan vi intog huset.
Jag fick rapport av mina killar att dom observerade ett par gendarmhattar en hundra meter bort, som troligen var ute på spaning. Vi hade två prickskyttar i vår pluton Hedström och Törnblad. Jag bad dem att inta en bra eldställning och försöka oskadliggöra gendarmerna. Efter en stund fick jag besked, av killarna att uppdraget var utfört.
Vår pluton saknade tillräckligt med understöd av 2:a och 3:e pluton, bedömde bat. chefen Jonas Wearn, så han beordrade oss att retirera. Kompaniets 3.e pluton var fortfarande kvar vid bäcken och plutonen skulle ju skydda vår vänstra flank. Det bedömdes att vår pluton var för sårbar utan skydd av 3:e plutonen. Så vi grupperade oss för återtåg.
Vi avspanade fältet och utsåg reträtt platser för skydd vid återtåget. Plötsligt dyker en gendarmpluton upp och kommer stormande och skjutande mot oss på skytteled. Jag beordrade samtliga till skydd och eldställning samt att vi skulle avge gemensamt eldöppnande. Jag gav order om eld och efter en halv minut eld upphör. Många gendarmer blev dödade, 10-20 st. och fem sårades som vi tog med oss vid reträtten. Två av gendarmerna dog av sina skador vid återtåget.
Jag har funderat på om vi hade gått ut på fältet 5 minuter tidigare, då hade vi blivit nermejade. Jag har på äldre dagar tänkt på denna episod då jag gav order om att döda människor.
Vid reträtten blev vi utsatta för en häftig eldgivning och det är obegripligt att ingen av oss blev träffad eller dödad.
Vi kom till bataljonstabens uppehållsplats och mötes där av överste Waern som gav oss några uppmuntrade hälsningar. Vi kokade kaffe i de medhavda fältköken och intog medhavd proviant, samt försökte vila under ett regnskydd.
Efter ett tag kl. 12.00 fick vi order att ta täten igen och gå mot CM. Vi möttes av sporadisk eldgivning och blev tillfälligt stoppade strax utanför CM. Vi begärde eldunderstöd från vår granatkastarpluton på vår bärbara RA 120 (3 wattare). Man talade om var man befann sig samt bäring och avstånd till målet. De sköt ett inskjutningslag och vi rapporterade hur nedslaget låg i förhållande till målet, bortom eller hitom samt vänster eller höger om målet. Vi fick göra en smärre korrigering, sedan östes det på med en 2 – 3 lag ca 4 – 6 granater. Vi mötte därefter inget motstånd och kunde inta södra delen av CM. På vägen mot CM påträffade vi flera dödade gendarmer.
Vi gick i försvarsställning och säkrade tagen terräng. En pansarbil kom farande mot oss, upptänkte oss och backade snabbt ifrån oss, utan att öppna eld. Vi kom heller inte till skott från något av våra granatgevär. Vi fällde eukalyptus träd över vägen ”Avenue Luxembourg”, som vägspärrar. Pentylstubin och trotylstavar användes som sprängmedel. En del träd ramlade i fel riktning och hamnade på husen intill vägen, då sprängladdningen placerades på fel sida av trädstammen.
Efter ett tag fortsatte vi framryckningen in på CM, säkrade tagen terräng genom att upprätta posteringar och bygga skyttevärn med splitterskydd. Vi röjde och etablerade oss i en del lämpliga hus intill skyttevärnen. Vi försökte att logera där på gummimadrasser och laga mat av medhavd proviant.
Var det inte eldgivning eller granatkastareld som väckte en när man tog en slummer, så var det loppor som man fick på sig, när man huserade inne i de utrymmen som var våra tillfälliga sovplatser.
Under ett par dagar utsattes vi för kraftig granatkastareld flera gånger, tre killar i kompaniet blev sårade och en kille fick vi transportera till det Italienska sjukhuset. Men ingen blev dödad. Vi blev även utsatta av prickskytte eld, en obehaglig upplevelse då man vet att någon siktar på en. Vi spanade av terrängen och lokaliserade var prickskyttarna befann sig. Några modiga killar hos oss blottade sig korta ögonblick för att prickskyttarna skulle röja sig. Vi organiserade oss och gick i eldställning med så många olika vapen och skyttar som fanns tillgänglig i närheten. På givet eldkommando besköts de olika observationsmålen under några minuter, effekten blev att vi slapp prickskytteelden i fortsättningen.
På västra sidan om CM gick järnvägen och parallellt med den, vägen Avenue Saio. Vi skulle stoppa trafiken ut ur stadenn på denna väg. Vi utsattes av kraftig kulspruteeld, när vi närmade oss vägen och ett högt Gunnebostängsel löpte mellan vägen och järnvägen. Jag och några killar sprängde av järnstolparna med trotyl, som nätet var förankrat i. Jag och ett antal killar forcerade det då liggande nätet och gick i eldställning i vägdiket. Men där blev vi liggande kvar nertryckta i diket, av häftig eldgivning från gendarmerna under flera minuter. Efter ett tag fick vi eldunderstöd av våra kulsprutor så vi kunde retirera tillbaks, en i taget och gå i skydd, jag retirerade sist.
Gendarmernas eldgivning mot oss, medförde att vi fick försöka att stoppa fordonen på något annat sätt.
Vi riggade upp 2 kulsprutor med 50 meters lucka, första kulsprutan laddades med bara spårljusammunition. Vi sköt framför fordonet för att få det att stanna, men bilarna fortsatte och då fick den andra kulsprutan skjuta verkningseld för att få stopp på fordonen.
Flera militära och civila fordon stoppades på detta sätt, under några dygn. Jag fick under natten återgå till min skyttegrupp som hade besatt en postering på södra delen av CM. Så jag vet ej hur många fordon som blev stoppade.
Andra natten på CM vid vår postering, kom en gendarm smygande runt ett av husen och blev skjuten av vaktposten.
Vår plutonchef hade en s.k. av briefing med oss gruppvis efter ett par dygn Det hette inte så på den tiden, men jag och killarna upplevde åtgärden väldigt bra.
En natt exploderade en larmmina och jag kände mig tvungen att kontrollera varför. Jag tog med mig killen som hade varit vaktpost senast och vi lade oss utanför poststället, för att skaffa oss bättre mörkerseende, som man fick efter ca 20 – 30 minuter. För att inte tappa bort varandra i början och innan vi fått vårt mörkerseende, sa jag att killen kunde grabba tag i min stridssele bakom min rygg. Vi förflyttade oss långsamt till platsen där minan hade varit applicerad. Jag hade lärt mig att man ska lyssna på djungelns ljud av bl.a. insekter på natten, om ljuden upphör då kan det vara fara på gång. Under vår förflyttning hördes det massor av insektsljud, men de tystnade när vi rörde oss oförsiktigt. Efter ett tag uppmanade jag killen att släppa min stridssele, vi hade ju fått erforderligt mörkerseende, men han släppte inte taget. När jag var framme där minan hade suttit, applicerade jag en ny och spände snubbeltråden. Jag förstod att det hade varit något djur som hade utlöst minan.
Jag kunde snabbt återgå till posteringen med killen hängande i min stridssele, jag frågade honom varför han inte släppte selen, fick till svar att han var mörkrädd.
Skrämmande tanke om vi hade stött på någon fiende och jag hade haft en kille hängande bakom ryggen.
Efter ca fem dagar blev vi avlösta och kunde åka till Svenska kampen och duscha, byta underkläder och strumpor. Vi hittade ett något sånär beboligt hus på Camp Massart, där jag och gruppen inkvarterade oss och vi fick vila ut ett dygn.
På julafton 1961 låg jag och gruppen åter ute på postering. I gruppen hade jag Karl-Johan som hade hämtat sin gitarr från kampförläggningen och han spelade dämpat julsånger som vi tillsammans gnolade och sjöng.
På juldagsförmiddagen blev vi avlösta och vi gick till vår förläggning på Camp Massart, där vi upptäckte att vår signalist Karlström saknades. Vi upptäckte att all hans utrustning låg intill luftmadrassen, förutom gymnastikskor och gymnastikbyxor Han hade tjänstgjort på kompanistaben som signalist och gått av på juldagsmorgonen. I vår tillfälliga förläggning bytte han om för att ta en joggingrunda ner mot den svenska kampen, men en gendarmjeep kom och tvingade upp honom i jeepen och blev sedan förd till de andra 10 svenskarna som satt tillfångatagna.
Det planerades insatser för att befria fångarna, bl. a med helikoptertransporterad trupp som skulle blixtlandsättas och efter det att fångarna var befriade, skulle alla hämtas av Kp-bilar.
Det fanns gott om lösspringande hundar, som enligt uppgift spred salmonella, vi fick order om att skjuta och avliva hundarna.
Ena dagen sköt vi gendarmer den andra dagen hundar, märkliga kontraster.
Efter drygt en vecka efter det att vi hade intagit CM och eldgivning från gendarmerna hade upphört, kom vår kompanichef T. Olsson och gjorde en inspektion av västra delen av CM och vägen Avenue Saio. Vi hade ju där stoppat flera motorfordon genom tidigare redovisad kulsprute-eldsbaserad vägspärr. En av de stoppade bilarna hade bagageluckan öppen och Olsson rörde om bland klädröran i bagageutrymmet med sin kommandostav. Bland trasorna låg en pappkartong full med kongolesisk franc. Besvikelsen var stor bland oss fotfolk av att ha missat pengaskatten. Tänk vad kul vi kunde ha haft med dessa pengar, så gick snacket.
Vår verksamhet på Camp Massart övergick till rutinmässig verksamhet, skottlossningen hade successivt upphört och vi började utforska närområdet. Intill CM fanns ett stort bilverkstadsområde och där hittade vi en Fiatjeep, som jag och skyttegruppen lade beslag på. Några smärre reparationer behövdes och sedan var den i körbart skick. Det som saknades var vänster bakskärm, vilket medförde att vid regn måste man ha regnrock på sig mot hjulstänket.
Ett annat stort och riskfyllt uppdrag som vi fick, var att ta hand om alla blindgångare från granatkastare, både svenska och andra nationers granater. Totalt 73 st blindgångare hämtades upp runt om i staden, som vi sedan körde till ett fält, där vi sprängde dem.
Vid ett tillfälle plockade vi upp en granat från en regn-vattenbrunn på ett torg i staden. Vi höll i benen på en soldat av mindre storlek, sänkte ned honom i brunnen och han greppade granaten, vi drog upp honom och granaten som han sedan famnade och satte sig på jeepflaket.
Vi åkte ut på ett fält och placerade granaten i en par decimeter djupt grävd grop. Jag placerade en klick sprängdeg på granatspetsen och applicerade en sprängpatron med en meter lång krutstubin. Vi gick i skydd ca 50 meter därifrån, efter det att stubinen var tänd.
Det blev ingen explosion, jag väntade i ca 10 minuter, gick fram till granaten, såg att degen och sprängpatronen var uppfläkt. Förundrad av vad jag såg, så gjorde jag en ny applicering av sprängpatron och krutstubin, tände på. Samma sak inträffade, ingen explosion.
Jag åkte till Svenska kampen och byte ut sprängpatronerna, de hade troligen blivit fuktskadade. Tillbaks på sprängplatsen gjorde jag om appliceringsproceduren och tände stubinen. Då exploderade granaten och gropen blev en halv meter djupare.
Vad jag minns så sprängde vår grupp ett tiotal blindgångare. Vi var bl.a till Union Miniére gruvområdet, och hämtade tre stycken granater.
Vi hittade mycket ammunition på CM, bl.a. olika typer av hand-granater som vi utvärderade. Flest splitter gav den så kallade majskolven, den svenska handgranaten hade störst sprängverkan. Vi testade granaterna, genom att spränga dem i små militärtält.
.
Första dagen under anfallet mot CM kom några killar ur vår pluton över en låda Whisky, lådan tog vår plutonchef hand om. Det ryktades sedan om att man var tvungen att bevaka posterna som bevakade Whiskyförrådet. Vår Whisky kom väl till pass då vi hade vår plutonafton, efter tre veckor på CM. Vi saknade glas så toppen av ölburkar togs bort med en konservöppnare. Men det var svårt att se hur mycket Whisky som slogs i burken, vilket gjorde att en del killar fick i sig för mycket sprit och somnade tidigt på kvällen.
Vapnen vårdades omsorgsfullt av killarna, dom var ju vår liv-försäkring ansåg allmänt av alla.
Ett annat minne jag har, är när jag och skyttegruppen en frikväll smet in till den intilliggande BCK kampen (anställda inom järnvägen). Där blev vi trakterade på några ställen med deras öl Simba och man kunde där skaffa sig flicksällskap en stund.
Vid midnatt gick vi tillbaks i samlad trupp till vårt lilla hus, där vi tog en dusch som vi hade monterat in för ett tag sedan.
Jag sa att alla skulle profylaxa sig, så behövde det inte bli något snack om vem som hade haft och inte haft tjej. Profylaxen var en salva i en tub, som man skulle trycka in en klick i urinröret om man haft samlag, det ersatte väl kondomen. Vad jag förstår så profylaxade alla, men när den yngsta killen i gruppen som sista man var i duschen, kved och stönade han väldigt.
Vi frågade vad han höll på med, han svarade och frågade om han måste trycka in hela innehållet i tuben i sitt urinrör. Det tog nog en timme innan vi kom i sömn efter allt skrattande som hans fråga orsakade.
Det fanns mycket bråte på CM som vi röjde och brände, till vår hjälp hade vi balubas från flyktinglägret.
Fram till den 8 februari fortskred bevakningen av CM utan att några större episoder inträffade. Men i samband med att vi blev avlösta av en Tunisisk bataljon, som skedde etappvis, blev vi bestulna av allehanda utrustning av tunisiska soldater.
Filmen Linje Sex hade visats på CM och på natten stals projektor, filmrullar och högtalare. Efter mycket trassel med Tunisiska bataljonen återlämnades de stulna sakerna, en del av prylarna återlämnades efter en lång tid.
Tillbaks på svenska kampen blev vi grundligt visiterade av militärpolisen, då det i svensk press hade stått att Svenska FN-soldater rövade och plundrade belgiska villor i Elisabethville. Några saker hittades hos ett par soldater, som sedan blev hemskickade för rättegång. De blev frikända i tingsrätten.
På svenska kampen blev vi insatta i rutinarbete som patrulltjänst, vakttjänst, utspisning av mat i flyktinglägret, samt razzior och vapenkontroll i lägret.
Matutdelning på sex matstationer var jobbig då det var svårt att få människorna att stå i ordnade separerade köer, en kö för män och en kö för kvinnor. Maten som vi delade ut var torkad fisk, majsmjöl och olivolja för matlagning.
För att hålla ordning i leden fick vi bemöta de köande med bajonetter och hundar med förare.
Det bestämdes att inga barn fick stå i kön och erhålla matransoner. Familjer med många barn skodde sig genom att få flerdubbla ransoner, som sedan såldes i lägret. Därför motades barnen bort. Det hade uppdagats, att efter matutdelningen såldes en del mat på en del platser i lägret.
Männen skulle vara orakade, saknade någon man skägg bedömdes det att han var barn och fick lämna kön.
Kvinnorna fick ej ha hårda fasta bröst, då betraktades de som barn och fick lämna kön. Vi gruppchefer handhade de kvinnliga köerna.
Lägret var uppbyggt i en park och bestod av hyddor byggda av allehanda bråte och plåtar, vatten och avlopp saknades. Stanken och alla flugor var en plåga när man skulle tjänstgöra i lägret.
I lägret fanns det en gangsterorganisation som kallades jeuness, de berusade sig av droger och terroriserade människorna i lägret. Vi gjorde razzior i lägret efter vapen och reliker av avhuggna fingrar och penisar, vi fängslade ägarna som innehade dessa ting.
Ett par gånger besökte jag Elisabethvilles centrum och souvenirtorget, inhandlade bl. a en elefantbete och en del andra prylar. Besökte även restauranger och åt någon saftig köttbit och drack deras goda öl, Simba.
Vi hade en lokaltidning, Djungeltelegrafen, som kom ut en gång i månaden och behandlade inträffade episoder och övriga nyheter som berörde bataljonen.
En annan verksamhet som de flesta utövade, var att växla svart. Officiella värdet för en US-dollar var 65 Kongo France, men att växla svart fick man upp till 300 France.
Våra anhöriga skickade ner dollar i folie, som genomlysnings-skydd, i ett fältpostkuvert.
Jag mins att löjtnant Friman hade som målsättning att köpa en Volkswagen när han kom hem till Sverige, för de svartväxlingar han gjorde. En VW kostade 1962 ca 12 000: – kr hemma i Sverige. Jag har frågat Friman och han lyckades med dollarväxlingen..
Om tjänsten så medgav kunde man begära leave och resa någonstans i Afrika, bl.a genom att lifta med FN-flyg.
Vi var tjugo killar som blev utsedda att tillsammans med löjtnant Friman, öppna ett leavecentrum i staden Albertville vid Tanganyika-sjön. En FN-kärra DC 3:a, flög oss dit, den 28 februari. Vi hyrde en lokal med ett antal rum med sängar, allrum och kök där man kunde laga enklare maträtter. Vi kontrakterade personal som skulle serva leavecentret, med städning och enklare matlagning.
Vi fick besök på leavecentrat av bl.a. vår bataljonschef Jonas Waern och några av flygarna som flög Tunnan.
Från leavecentrets balkong såg vi en dag en militärparad för blivande presidenten Mobutu Sese Seko. Han utnämndes år 1965 till president och då för Kongo-Zaire, som landet kom att heta i 30 år.
Jag var med på en safariresa till Tanganyika eller Tanzania som landet heter nu. Färden gick först över Tanganyikasjön ombord på en pråm, som bogserades av en liten ångbåt. Överfarten tog ca 12 timmar till staden Kigoma. Ombord på pråmen blev jag biten på flera ställen av vägglöss, betten var inflammerade några dagar. Vi hyrde en Volkswagen pickupp med chaufför och besökte platsen Ujiji och ett monument där Livingstone och Stanley möttes den 10 november 1871.
Ett trevligt minne jag har från resan, är vårt besök på en svensk missionärsstation, där vi blev bjudna på kanelbullar och kokt kaffe.
Tillbaks i Albertville träffade jag en tjej Anastasia på en dansrestaurang, hon jobbade på en cigarettfabrik som hette Belgia. När jag tog avsked av henne efter några dagar, innan min hemfärd till E-vill, köpte jag henne en tygbunt till en klänning. Men jag fick övertalat henne, hon ville ej ha något, eftersom jag hade bjudit henne på restauranger på kvällarna.
En dag gjorde vi en utfärd söder om Albertville till en by där vi inhandlade en del souvenirer, bl.a köpte jag en pilbåge.
Tillbaks på kampen var det bara att återgå till tidigare rutiner, eller åka in i staden E-ville, besöka souvenirtorget, eller gå på restaurang, kanske besöka Gruvsjön och bada.
Vi hade boyar anställda för städning och tvättning av våra kläder och lakan, men en dag kom ej vår boy, han var borta i tre dagar. Vi var på väg att anställa en ny, när han dök upp och förklarade att hans kvinna hade fött barn och att han hade måst passa de andra barnen. De fick en pojke, men han var inte far till barnet, det var troligen en blond man? Barnet var mulatt och skulle då få en hög rang när han blev vuxen, förklarade boyen.
I slutet på mars blev det stor aktivitet, bataljonen skulle flyttas med flyg till Kaminabasen, 420 km nordväst om Elisabethville i Katanga. Gruppen och jag tog med sjösäcken och vår stridsutrustning till en Kp-bil och åkte till E-villes flygplats. Där väntade en DC 3:a som sedan flög oss upp till Kaminabasen.
Vi fick direkt åka ut till en postering och blev där i ca en vecka innan vi blev avlösta.
Jag och de andra underbefälen i 1:a komp fick en egen villa att bo i, när vi vistades på basen. Sista månaden var en lugn tid, ett par dagar på postering, sedan fritidsaktiviteter som bollspel, friidrott, bad i swimmingpool, m.m.
Ute på postering en natt upplevde jag ett av det häftigaste åskväder som jag har sett, det kom blixtrar samtidigt på olika ställen på himlen och åskknallarna avlöste varandra utan något uppehåll. Ovädret pågick i en dryg halvtimme, innan det avmattades och det häftiga regnet upphörde.
Sista veckan var det många avskedspartyn på respektive mässar, några åkte fast för rattfylla, då de kört av vägen i fyllan. När jag varit hemma i Sverige en tid, blev jag kallad till polisen, de ville ha upplysning av mig om ett av rattfyllerimålet. Jag hade inget att tillföra eller avdraga i målet, ett märkligt förhör, där förhörsledaren ville att jag skulle bekräfta hans påståenden om vad som hade inträffat.
I övrigt har jag ingen kännedom om några otrevligheter, förutom att två killar från den avlösande bataljonen XVI, fick åka hem till Sverige med oss. De hade varit ute och träffat flickor och fått gonorré, en svårbehandlad art som krävde specialbehandling på sjukhus i Sverige. Killarna såg väldigt molokna ut efter den korta tid de hade varit i Kongo och vad skulle de säga till sina anhöriga där hemma?
Hemresans första etapp var från Kamina till Leopoldville, där vi fick logera i baracker på en madrass och ett lakan i en järnsäng.
Madrassen var full av ohyra så jag låg på lakanet med uniformsrocken över mig som filt.
De som hade legat direkt på madrassen hade fått fullt med insektsbett på kroppen, det var troligen av löss
Vi flög till Sverige och Arlanda i en DC 6, åkte buss till Strängnäs där vi avmönstrades. Någon avbriefing var det inget tal om, utan var och en åkte hem med sina krigsminnen. Vad som har framkommit är att en del killar mådde väldigt dåligt efter vad de hade varit med om i Kongokriget. En del killar tog till flaskan och några ska ha tagit sitt liv
Vi var ett antal killar som bestämde träff i Stockholm och på Strömsborgs restaurang, för ett avskedsparty. Tyvärr så blev vi stoppade av krogvakten, inga uniformerade hade tillträde, så det var bara att hitta något annat ställe.
Det blev Tennstopet som då låg i Klarakvarteren, vad jag minns så hade vi en trevlig kväll. Jag hade med mig min pappa John och hans svåger Gösta, som fick höra dråpliga historier från vår Kongomission.
Jag återvände till KA1 och fortsatte mitt jobb som trupp utbildare på 7:e batteriet under kapten Ringström.
