”Vi skulle skapa ordning bland vildar”
Publicerad 2003-06-29
Sparad
Dela
Svenska FN-soldater är åter på plats i Kongo, 40 år efter den förra insatsen i landet. Var svenskarna hjältar eller skurkar
Åren har gått, och synen på Sveriges afrikanska äventyr har förändrats i takt med tidsandan.
I samma ögonblick som han steg av planet slog hettan emot honom, och nu stod han i den afrikanska skymningen med svetten strömmande nedför ansiktet.
Han minns dofterna – av gräs och dieselolja, av blommor han aldrig hade hört talas om. Men hans tydligaste minne från detta sitt första möte med Afrika är just den fuktiga, tryckande hettan.
Det var februari 1963. Major Sten Wiberg från Gävle hade tillsammans med sitt FN-kompani nått resans mål, Kamina-basen i västra Kongo.
– Vi hade ingen aning om vad som väntade, säger han.
Det hade knappast heller de svenska politiker och den svenska militärledning som sänt dem till Afrika.
På A 6 i Jönköping hade Sten Wiberg övat sitt kompani i att med fällda bajonetter och i snörräta led marschera fram och tillbaka på kaserngården. Detta kunde vara lämpligt när det gällde att bemästra upplopp i Kongo, löd uträkningen, och upplopp hade också under många år hört till den kongolesiska vardagen.
Kort efter den forna belgiska kolonins självständighet i juni 1960 hade inbördeskriget brutit ut. Den mineralrika provinsen Katanga hade förklarat sig oberoende. Nu, i februari 1963, hade de mest intensiva striderna lagt sig, men ännu pyrde svåröverskådliga och ständigt växlande konflikter mellan den kongolesiska armén och Katanga-milis, belgiska officerare, legosoldater från i första hand Sydafrika och tillfälliga lokala styrkor – alla med det gemensamt att de av olika skäl ogillade FN-trupperna.
– Det var egentligen ingen som ville ha oss där, minns Sten Wiberg.
De omkring 160 soldater han ledde landade i Kamina med gedigen marschträning, med instruktioner att akta sig för könssjukdomar och med en vag övertygelse om att resten nog skulle ordna sig. De var beordrade att patrullera området kring basen, att förmå befolkningen att inse att kriget var över och att stifta fred vid uppflammande oroligheter.
Redan vid sin första patrullering påmindes de om att Jönköping låg långt från Kongo.
– Vi tvingades ta oss igenom fyra meter högt elefantgräs, berättar Sten Wiberg. Det var aldrig tal om att marschera.
De fick aldrig visa upp de färdigheter de tillägnat sig på kaserngården.
Sverige i det tidiga 60-talet: FN var ett närmast heligt begrepp. Kongo tycktes för de flesta svenskar vara ett exotiskt och ärofullt äventyr, och de drygt 6 000 svenska FN-soldaterna betraktades allmänt som hjältar.
– Det var som att ha en hel nations stöd i ryggen, säger Sten Wiberg. Folk tänkte sig att vi åkte i väg för att skapa ordning bland människoätande vildar, och rätt många av oss tänkte nog likadant före avfärden.
I Dagens Nyheter och andra massmedier förmedlades under denna tid bilden av ett Afrika befolkat av ”fanatiska negersekter”, ”vrålande stamkrigare” och infödingar som i sällsynta stunder av gott lynne kunde behandla främlingar med ”chokladbrun välvilja”. Till de faror som förväntades möta de svenska soldaterna hörde också människoätande lejon och giftormar. Kongo var som hämtat ur en pojkbok – ett land kring vilket de härligaste skrönor kunde vävas.
Och skrönor vävdes. Hemvändande FN-soldater gjorde stormande succé med sina blodiga stridsskildringar.
– De beskrev sig som Rambo, säger Sten Wiberg. De berättade om massakrer på infödingar med pilbågar och höftskynken. Sådant gick hem på dansbanorna därhemma.
Jo, medger han, det fanns svenska soldater som hamnade i strid. Många tvingades döda, och 19 svenskar dog, däribland FN:s svenske generalsekreterare Dag Hammarskjöld. Utan minsta tvivel begick en del av svenskarna övergrepp.
Men regelrätta strider utkämpades framför allt under FN-insatsens första år, och det stora, stora flertalet svenskar kom aldrig i närheten av något som liknade krig.
– Vi tvingades ofta skilja stridande grupper åt i byarna, berättar Sten Wiberg om uppdraget för sig och sitt kompani. Ibland var situationen hotande. Men vi dödade aldrig någon. Ingen i mitt kompani dödades, och åtskilliga av de historier som berättades om FN-svenskarnas framfart var helt enkelt inte sanna.
Senare, när den en gång så tacksamma allmänheten börjat betrakta den svenska Kongo-insatsen med större skepsis, kom en dyster skugga att falla över 60-talets hemsnickrade hjälteskildringar.
– De hade inte klart för sig vad de skickade oss till, säger Sten Wiberg om sina överordnade i Sverige.
Man bör i sannningens namn tillägga att ingen, vare sig inom FN eller Sveriges regering, hade situationen i Kongo klar för sig. Den fred som FN-styrkorna var tänkta att bevara, hade övergått i regelrätt krig redan innan de första svenskarna var på plats. Överenskommelser som utgjorde grunden för FN:s agerande kunde brytas samma dag som de ingicks. Betraktad i backspegeln framstår FN-insatsen i Kongo som en serie brådstörtade improvisationer, och osäkerheten i ledningen skapade oro bland soldaterna på plats.
– De flesta av mina underlydande hade aldrig varit utomlands, säger Sten Wiberg. En och annan kan ha varit på Åland eller i Köpenhamn. Nu hamnade de totalt oförberedda i en alldeles okänd miljö, med ett uppdrag som ständigt ändrade karaktär.
Blev de deprimerade
– Om jag hade fått höra något sådant hade jag knappast kunnat hantera det, medger Sten Wiberg. På sin höjd kunde någon komma och berätta att han saknade fästmön därhemma. Men djupare känslor än så pratade man inte om på den tiden.
Var tyst och stark, löd den hederskodex med vilken 1960-talets FN-svenskar förutsattes hantera sin rädsla och olust. Tysta och starka förutsattes hemvändande soldater utstå prövningarna i Kongo, och samma styrka förväntades av dem vid hemkomsten.
Först många år senare erbjöds hemvändande FN-soldater rutinmässigt möjligheten att prata av sig om sina upplevelser.
I oktober 1961 utbröt oroligheter i ett flyktingläger bevakat av svenska FN-styrkor. Ett tiotal lägerinvånare dödades. Händelsen gavs vid tillfället föga uppmärksamhet i svenska medier men skulle senare starkt prägla opinionens syn på Kongo-insatsen.
”Ett svenskt Song My”, löd rubriken i Folket i Bild 1972.
Det hör till saken att den amerikanska massakern på civila i den vietnamesiska byn Song My inträffade 1968 och avslöjades först 1970. 70-talets Sverige var ett annat land än 60-talets, och den svenska Kongo-insatsen kom att bedömas efter förändrade värderingar.
Kongobilden krockade med en framväxande Vietnamopinion och ett ökande internationellt engagemang. Skrönor som framkallat jubel vid dansbanorna i Småland och Norrbotten väckte plötsligt djup anstöt.
Det tidiga 1960-talets hjältesaga började beskrivas i termer som massakrer, våldtäkter och rasism.
Vad var sanningen
Sten Wiberg är övertygad om att våldtäkter begicks, att kongoleser dödades utan giltig anledning och att det bland de svenska soldaterna fanns rasister. Men han menar att den mediebild av Kongo som började växa fram under 1970-talet är på det hela taget falsk.
– Detta är i varje fall inte det Kongo jag själv upplevde, säger han.
Visst var synen på svarta afrikaner präglad av tidsandan, säger han.
– Vi hade ju aldrig sett en invandrare. Vi hade uppdraget att hjälpa människor som var annorlunda än vi, som inte uppskattade vår närvaro, och helt säkert kände vi ibland ett slags förakt för att de inte behärskade samma saker som vi. Men jag kan inte minnas att vi bar med oss någon motvilja.
Han skulle efter tiden i Kongo tjänstgöra i FN-förband i Gaza och på Cypern, och han tror att hans halvår i Kongo därför inte blev den livspräglande upplevelse den annars kunnat bli. Men många Kongosoldater sökte aldrig några flera uppdrag. De har blivit kvar i sitt afrikanska äventyr, och flera av dem bevarar bitterheten över mötet med ett otacksamt Sverige.
– På kamratträffarna kan de återigen beskriva sig själva som Rambo och klaga över att ingen förstår dem, säger Sten Wiberg.
Ångrar han själv sin tid i Kongo
– Inte en sekund, säger han. Jag vet vad vi gjorde. Jag tror att vi förhindrade åtskilligt lidande. Jag har gott samvete.
Han är glad att ha varit där.
mats.holmberg@dn.se 08-738 10 13
Svensk militär i Kongo
1960-talet.
Mellan 1960 och 1964 deltog svensk militär med omkring 6 300 man i FN-insatserna i Kongo. Uppdraget var att bevara freden efter det inbördeskrig som brutit ut kort efter Kongos självständighet 1960.
Huvudkonflikten gällde den mineralrika provinsen Katangas självproklamerade utbrytning från övriga Kongo. FN under sin generalsekreterare Dag Hammarskjöld sände omkring 20 000 soldater till området.
Ett handfallet FN förlorade på ett tidigt stadium kontrollen över konflikten. Kongokrisen löstes först när landets starke man Joseph Mobuto 1965 tog makten och införde diktatur.
I dag.
Sedan tre veckor tillbaka finns ett 90-tal FN-svenskar förlagda vid flygplatsen i staden Kindu. Deras uppgift är att stödja övriga FN-styrkor i Kongo med flygtransporter. De ska hålla flygplatsen i ordning och jobba med bland annat ur- och ilastning.
Tjänstgöringstiden är ett år, och risken att råka i strid betraktas som ringa.
Ytterligare ett 70-tal specialutbildade svenska soldater är under transport till staden Bunia, 80 mil nordost om Kindu. Deras uppgift är att skydda befolkningen tills en större FN-styrka når fram till området före den 1 september.
Formellt faller styrkan under EU:s ansvar, och överbefälhavaren är fransman. Striderna i området är intensiva, och risken att svenskarna råkar i strid betraktas som avsevärd.
Major Sten Wiberg ledde ett svenskt FN-kompani i Kongo under sex månader 1963.
Tidigt 1960-tal. En okänd svensk FN-soldat bevakar bybor i Kongo. Till den svenska styrkans uppgifter hörde att stifta fred mellan stridande grupper i landet.
TextMats Holmberg
