Dagbok av Fred Törnqvist (Den är lång, men en fantastisk läsning)/Fred Törnqvist

FN-SOLDAT I KONGO 1961-1962 

Av: Fred Törnqvist .

Bakgrund 

Belgiska Kongo kom upp på världens nyhetssidor i slutet av 1950-talet. ”Förändringens vind” hade då börjat blåsa över Afrika. Landet är drygt 5 gån-ger så stort som Sverige och ungefär 80 gånger större än Belgien (2 345 409 kvadratkilometer). Genom beslut av Berlinkonferensen 1884-1885 organise- rades området som den oberoende Kongostaten. Denna blev i praktiken den belgiske kungen Leopold II:s privata egendom. Landet var och är oerhört rikt på olika slag av naturtillgångar. Genast påbörjades en omfattande exploatering av dessa. Befolkningen utsattes också för en fruktansvärd behandling och terror av vita exploatörer. De vidriga förhållandena uppmärksammades så småningom, vilket ledde till att Leopold II tvingades avstå från Kongo 1908. Landet blev en belgisk koloni fram till frigörelsen den 30 juni 1960. Denna kom plötsligt. Belgien hade tänkt sig en 30-årig övergång, men så blev inte fallet. Så gott som genast utbröt oroligheter i landet, vilka ledde till att president Kasavubu och premiärminister Lumumba den 12 juli 1960 sände ett telegram till FN:s gene- ralsekreterare Dag Hammarskjöld i New York med begäran om militär hjälp. Redan den 14 juli fattade säkerhetsrådet beslut om en insats i Kongo. Hammarskjöld gjorde en framställning till olika länder med begäran att de skulle sända soldater till landet. Sverige bidrog med Gazabataljon VIII, som var på plats den 22 juli. Detta är i mycket korta drag bakgrunden till FN:s ingripande och Sveriges deltagande i Kongoaktionen, som kom att pågå mellan 1960 och 1964, då den avslutades.

År 1959 hade jag tjänstgjort i den VI:e svenska FN-bataljonen i Gaza och trivts mycket bra. När jag vintern 1961 sökte till bataljon XII Kongo gick jag på Sörängens folkhögskola i Nässjö och hade nyss påbörjat andra årskursen. Den 29 mars fick jag meddelandet att jag antagits. Samma dag gick jag upp till rektor Hilding Sallnäs för att fråga hur han tyckte jag skulle göra. Han svarade: ”Jag tycker att du skall fortsätta dina studier, men jag vet att du inte gör det.” Jag hade inte heller en tanke på att göra det. Jag var lycklig över att ha fått en sådan chans att komma ut i världen. Tänk att få komma till Afrika! Jag hade läst H. M. Stanleys skildringar om hans färder genom Kongos djungler. De fanns hos Gus- tav Andersson  på ABF:s bibliotek i Vaggeryd, där jag och några kompisar var trägna besökare under vår folkskoletid. På Sörängen hade vi läst om Afrika och dess pågående frigörelse från kolonialismen. År 1961 var världen mycket större än vad den är i dag! Att komma till Kongo  var ett sätt att se litet mera av den och samtidigt få betalt. Tanken att kunna medverka till att detta land skulle få en bättre framtid i form av god utveckling fanns också.

Inryckning till Strängnäs

Den 24 maj var det dags för inryckning till I 10 i Strängnäs, där vi under c:a 14 dagar utbildades för vår uppgift. Före inryckningen hade jag tagit en mängd olika vaccineringar mot diverse sjukdomar, gjort en allmän hälsoundersökning och gått till tandläkaren.

Klockan 10:10 avgick tåget från Vaggeryds station. Min granne och gode vän svenskamerikanen Janne Andersson (Janne på Skomakarebygget) vinkade av mig.

Första natten fick vi ligga inomhus, men resten av tiden före avfärden låg vi i tält.

Utbildningen innehöll flera olika moment, t. ex. Kongos historia, klimat,  sjukdomar m. m. Exercis, utbildning på granatgevär (Karl-Gustaf), kulspruta, kulsprutepistol, handgranatkastning m. m.

Vi fick en bok på 108 sidor, ”Anv Tropik 1961”, som innehöll anvisningar för svensk trupps uppträdande under tropiska förhållanden. Den innehöll de mest skiftande råd och anvisningar, t. ex. Allmänt uppträdande och Personalvård. Under denna rubrik ingår Hälso- och sjukvård, Smittsamma sjukdomar, Bett av ormar, skorpioner, skolopendrar (en art av tusenfotingar), Giftpilar m. m. Andra  rubriker är Marsch och transport, Underrättelsetjänst, Säkerhetstjänst, Upprätt- hållande av ordning. Boken innehåller också tre bilagor: 1. Förenta Nationerna – en kort redogörelse, 2. Swahili – några vanliga ord och uttryck samt 3. Smittsamma sjukdomar.

Vår bataljonschef överste Jonas Waern tog emot oss lördagen den 27 maj. Han skulle även bli chef för bataljon XIV. Waern var en ståtlig officer, som gav ett lugnt och kompetent intryck. Han motsvarade våra högt ställda förväntningar. Han hade stor militär och diplomatisk kompetens.

En annan smålänning, Ingvar Dahl från Bankeryd, och jag hade kommit överens om att sista helgen, innan vi åkte ner till Kongo, lifta hem. Sagt och gjort! När vi ätit lunch lördagen den 3 juni ställde vi oss vid vägkanten utanför regementet för att försöka få lift. Det dröjde inte länge innan en bil stannade och den uniforms- klädde bilföraren frågade vart vi skulle. Vi svarade att vi skulle till Jönköping. Han sade att vi kunde få lift en liten bit, vilket vi var tacksamma för. Det visade sig att det var löjtnant Stig von Bayer, som var tolk men också chef vid patrull- tjänst och andra svåra uppdrag. Vi fick en del nyttig information av Stig. Han berättade bl. a. om en tragisk händelse, som inträffat i början av november 1960, vid byn Niemba i norra Katanga. Där hade tio irländska FN-soldater dödats av baluba. Von Bayer var utlånad till irländarna just då och hade dagen före deltagit i en patrull som haft till uppgift att kontrollera en bro över en å. Läget föreföll helt lugnt vid patrullens besök. Nästa dag skulle en patrull på elva man göra om samma tur. Eftersom man då inte ansåg sig behöva en tolk följde von Bayer inte med. Ett par hundra meter innan bron stannade irländarna. Då allt tycktes lugnt lät de flesta irländarna sina vapen ligga kvar i bilarna. När de hunnit en bit på väg mot bron kom ett hundratal balubakrigare rusande upp ur gräset och genom- borrade dem med pilar och spjut. De blev också massakrerade till oigenkänn- lighet. När von Bayer dagen efter frågade, varför de inte anfallit den större patrullen dagen innan, svarade de: ”Ni såg så arga ut, därför anföll vi inte.” Med ”arga” menade baluba att man då hade sina vapen med sig och föreföll vaksamma.

När Stig släppt av oss stannade en äldre herre och frågade vart vi skulle. Men inte heller han kunde ta med oss någon längre sträcka. Han berättade att han i sin ungdom bott i Persien (nuvarande Iran). När han satte av oss var vi ute vid E 4. Där stod ett par söta flickor, som också ville ha lift. Vi ställde oss en bit ifrån dem och antog att de säkert skulle få lift före oss. Så blev inte fallet. En SAAB stannade bredvid oss. En man,  med sonen vid ratten, var ute och provåkte sin nya bil. Med dem fick vi lift till Linköping.

Nästa bil, som stannade, kördes av en kapten från Skåne. Vi kände igen honom. Han hade föreläst för oss om Kongos historia under veckan. Eftersom han skulle stanna i Jönköping för att äta kunde vi få lift dit. Det var bra för oss. Dahl var nästan hemma och jag hade bara 35 km hem. Kaptenen sade, att han kunde ta upp mig när han fortsatte, om jag inte fått någon ny lift. Jag behövde inte gå långt innan en bekant från Vaggeryd stannade och gav mig skjuts. Han hade varit i Jönköping och tittat på fotboll. Klockan 17:15 var jag hemma.

Återresan dagen därpå gick inte lika fort. Då åkte vi tåg via Nässjö till Sträng- näs. Det var inte många resenärer på tåget denna natt. Vi kunde ligga på de hårda sofforna. I god tid till uppställningen på måndagsmorgonen var vi tillbaka på I 10 igen.

Resan till Elisabethville

Tisdagen den 6 juni, en strålande vacker sommardag, var det dags för den c:a        1 000 mil långa resan från Strängnäs till Elisabethville (i dag Lumumbashi). Klockan 16:30 hade vi lastat in vår utrustning i det stora Globemasterplanet från USA:s flygvapen, som lyfte från Arlanda för avfärden till Leopoldville, Kongos huvudstad (i dag Kinshasa). En förtrupp fanns redan på plats i Elisabethville.

Första etappmålet var den amerikanska flygbasen utanför Chateauroux i mellersta Frankrike c:a 200 km söder om Paris, där vi landade omkring klockan 22:15. Vädret blev emellertid snabbt dåligt, då en tjock dimma lade sig över området. Starten sköts upp till klockan 10:00 nästa dag. Natten tillbringade vi i det stora planet sittande i sätena av sadelgjord, som löpte dels längs planets sidor och dels i två rader i dess mitt, där man satt med ryggarna mot varandra. De stora portarna i nosen var öppna och fram emot femtiden på morgonen vaknade vi, eftersom vi frös. Luften var mycket fuktig och rå. Någon timme senare utspisades vi i en mäss och det smakade gott att få en rejäl amerikansk frukost med varmt kaffe eller te.

När det, onsdagen den 7 juni, var dags att lyfta för vidare färd till den ameri-  kanska flygbasen Wheelus, belägen strax intill Libyens huvudstad Tripolis, sken solen och luften var varm. Färden gick nu till största delen över det azurblå Medelhavet. När vi närmade oss Libyens kust utbredde sig den stora Libyska öknen i all sin gula mäktighet framför oss. Omkring klockan 16:00 landade vi på basen. När vi med vårt handbagage gått ur planet ställde vi upp för information  om vad som gällde de 15 timmar vi skulle tillbringa här. Denna bas var en liten välordnad stad med hus, mässar, biografer och asfalterade gator. När vi anvisats vår förläggning åt vi middag och badade i Medelhavets blåa vatten. Kvällen tillbringade vi på en mäss, där en orkester spelade jazz och gamla fina låtar. En söt kvinnlig vokalist sjöng. Vi fick endast vistas inom basen. Det var inte tillåtet att besöka Tripolis.

På morgonen nästa dag den 8 juni gick reveljen klockan 05:30. Efter en bastant frukost äntrade vi bussarna för transport ut till flygfältet. Omkring klockan  08:30 startade det stora planet med kurs mot Kano i norra Nigeria. Färden gick i sydvästlig riktning  över den stora Saharaöknen och omkring klockan 15:30 anlände vi till Kano. När vi steg ur planet var det som att stiga in i en torr, mycket het bastu. Vinden kändes nästan brännande. En Carlsberg kostade c:a 10  kr, vilket var mycket dyrt 1961. Efter två timmar lyfte vi igen, nu med kurs mot Kongos huvudstad Leopoldville. Färden gick väster ut till Atlanten och därefter i sydlig riktning längs kusten till Kongoflodens mynning. Sedan var det bara att följa den mäktiga floden österut till slutmålet. Klockan 23:30 landade vi på       N´Djiliflygfältet utanför Leopoldville. I flygrestaurangen, som inte var den allra renaste, fick vi smörgåsar och kaffe innan vi transporterades till ett genom-gångsläger c:a en och en halv mil in mot staden. Där sov vi gott efter den långa flygningen.

Kongo

Nästa dag, fredagen den 9 juni, åt vi lunch i flygrestaurangen  innan vi klockan 12:15 startade den c:a 160 mil långa färden öster ut till den stora Kaminabasen i provinsen Katanga. Planet var en DC 4. Dit anlände vi klockan 15:40. Där träffade jag två kamrater från VI:e Gazabataljonen 1959, som var på väg hem till Sverige efter ett halvt års tjänstgöring i bataljon X K. Det blev en trevlig kväll med minnen från Gaza och deras berättelser om sina upplevelser i Kongo.

Lördagen den 10 juni påbörjade jag min andra dag i Kongo. Omkring klockan 07:30 fick vi kaffe och smörgåsar. Därefter ställde plutonchefen fanjunkare Hans Johansson upp sin pluton, I:a plutonen, i vilken jag ingick, för exercis och närstridsträning. Träningen avbröts  av en order att II:a kompaniets I:a pluton omedelbart skulle transporteras till Elisabethville. Det blev snabb ilastning av en del material i den gamla DC 4 som flög oss till slutmålet Elisabethville c:a 400 km söderut. Klockan 11:45 landade vi på det mycket omtalade flygfältet.

Tisdagen den 6 juni klockan 16:30 startade vi från Arlanda. Lördagen den 10 juni klockan 11:45 hade vi nått slutmålet. Det gick alltså lite snabbare än när indelte soldaten Petter Thor på soldattorpet Floen, Byarums socken, Jönköpings län, på nyåret 1814 anträdde sin marsch till Bryssel för att göra upp räkningen med Napoleon. Den svenska styrkan, i vilken bl. a. Mo Härads kompani ingick, nådde Bryssel i början av april.

Elisabethville 10 juni – 3 augusti 1961

Tshombes trupper, gendarmerna, uppgick till c:a 3 000 färdigutbildade soldater samt ytterligare 3 000 under utbildning i överste Waerns FN-distrikt, södra Katanga. Det var dock svårt att bilda sig en uppfattning om deras kvalitet skriver Waern i sin bok ”Katanga, Svensk FN-trupp i Kongo 1961-62”. Det fanns dessutom ungefär 1 200 utbildade och 500 under utbildning i stora militärläger i Jadotville och Kolwezi. Från dessa läger kunde förstärkningar snabbt sändas till Elisabethville, vilket skulle innebära att Waern mot sina 1 500 irländare och svenskar på kort tid skulle kunna ha c:a 6 000 gendarmer vars vapen var bättre än våra. Bland annat hade de karbiner med mycket större eldkraft än de svenska kulsprutepistoler som även irländarna var beväpnade med. Deras pansarbilar hade tjockare pansar. Våra KP-bilar klarade automatvapeneld men inte gen- darmernas bazookas. Bilarna hade på taket en dubbel vattenkyld 8 mm kulspruta. Med den kunde man också skjuta med pansarbrytande ammunition. Skyttarna, som hanterade dessa, var mycket skickliga.  Irländarnas pansarbilar var ålderdomliga och gav dåligt skydd. Gendarmernas granatkastare hade grövre kaliber, 10,5 cm mot våra 8 cm, som vi dock inte utrustades med förrän i slutet av oktober 1961. Irländarna hade 8,1 cm granatkastare. Gendarmerna hade också en stor bilpark med välförsedda reservdelslager. De hade dessutom bra kamouflerade fallskärmsuniformer och riklig radioutrustning. Våra motståndare var förutom svarta gendarmer vita legosoldater, som lätt tog sig in i Katanga på olika vägar, bl. a. från den dåvarande engelska kolonin Nordrhodesia (nuvarande Zambia).

När vi anlänt till Elisabethville den 10 juni installerade vi oss i villor i den f. d.  poliscampen, som låg c:a 3 km öster om stadens centrum.

Söndag 11 juni: Lediga. Steg upp vid åttatiden, duschade och rakade mig. Klockan 10:00 frukost. Fick ännu inte gå in i stadens centrum.

Måndag 12 juni: Fick ut ytterligare utrustning och på eftermiddagen specialträ-  ning.

Tisdag 13 juni: Förmiddagen specialträning. Eftermiddagen larmberedskap.

Onsdag 14 juni: Återgång till vanlig tjänst. Uttagen till hundförare. Provade permissionsuniform. Gick in till stan´ och åt på restaurang Felix. Bra mat.

Torsdag 15 juni: Träning med hundarna. På kvällen brevskrivning.

Fredag 16 juni: Hundtjänst och övning av stridsgruppering. Var i stan´ och klippte mig. Sprang terrängbanan, 3 200 m.

Lördag 17 juni: Persedelmönstring och packning. I:a och III:e plutonerna skall överta vakten på flygfältet eftersom irländarna skall växla bataljon. Vi försätts i larmberedskap! I kväll är bataljonen inbjuden till stort party, som Madame Tshombe håller. Det är en välgörenhetstillställning. Vi vet ännu inte om vi kan gå på grund av den larmberedskap som beordrats.  Den hävs och vi kan gå. En av kompisarna, Nordqvist från Västerås, vinner en resa till Usumbura.

Söndag 18 juni: Jag är ledig. Tillsammans med några kompisar åker jag till Lido, som har en swimmingpool och restaurang, för att bada. Det är Union Minière som är ägare till denna anläggning. Detta bolag finansierade Tshombes regim och styrde bakom kulisserna. Efter att ha fikat på Hotell Leopold II liftade vi hem till förläggningen. Tre kompisar och jag gick sedan för att titta på en förfallen botanisk trädgård med olika sorters träd och buskar. Bland annat fanns där svenska björkar.  När  det stora balubalägret tillkom under hösten 1961 höggs snart träd och buskar ned och användes som bränsle. En del kolades. Efter middagen gick vi ett gäng in till Elisabethville. Kvällen avslutades med middag på restaurang Tavernan.

Måndag 19 juni: Vi övade för att avlösa irländarna när de bytte bataljon. Klockan 11:00 avfärd till flygfältet. Jag gick på vakten redan klockan 16:00. Under natten gick jag tillsammans med hunden Glimt. Det kändes säkrare att gå tillsammans med en hund än med en kompis. I trånga utrymmen kommenderade man hunden att gå före, eftersom denne kunde höra ljud och förnimma lukter av t. ex. en människa som gömt sig i ett dolt utrymme. Mellan 20 – 22 juni hade jag vakt under nätterna. Gick två timmar och vilade två. Dagarna vila eller kanske ett besök på  flygrestaurangen där man kunde iaktta de fåtaliga resenärerna.

Irländarna firade en kväll att de snart skulle återvända till ”Den gröna ön”. Av ljuden att döma var stämningen hög. Mörkret hade sänkt sig och jag patrullerade med en av våra hundar. Jag stod ganska nära den barack där festen pågick och iakttog en grupp gendarmer, som satt runt en eld ungefär 30 m från de festande irländarna. Plötsligt hörde jag smattret från en kulsprutepistol bakom min rygg och såg hur ett regn av gnistor flög upp från gendarmernas eld. När jag vred på huvudet fick jag se en irländare som stod med sin svenska kulsprutepistol och sköt. Tankarna for runt i huvudet! Hur skulle jag handla? Om några av dessa gendarmer hade dödats kunde följderna blivit allvarliga för FN. Gendarmerna flög upp från elden och började springa mot en liten fönsterlös byggnad c:a 20 m längre bort och alla trängdes i dörren för att komma i skydd. Här gick det inte att missa! Alla kunde lätt bli sårade eller dödade. Men en kamrat tog hand om sin skjutglade landsman och förde in honom i baracken igen. Min lättnad var stor över att ingen gendarm blev skadad.

På morgonen dagen därpå, ställde sergeant Persson upp II:a plutonen. Han tog, i väntan på plutonchefen löjtnant Ekstedts ankomst, tillfället i akt att upplysa mannarna om den dramatiska händelsen föregående kväll. Persson avslutade med: ”Ett tredje världskrig kunde ha brutit ut om någon eller några av gen- darmerna blivit dödade eller skadade!” Jag trodde inte att händelsen, även om den blivit så allvarlig, kunde fått ett sådant tragiskt förlopp.

I brev till mor daterat E-ville 22 juni 1961 skriver jag bl. a. : ”I måndags övertog II:a kompaniet vakten av flygfältet. Irländarna roterar nu och det nya kompani som skall överta vakten här beräknas kunna göra det på måndag. Jag är hund- förare. Vi patrullerar mellan klockan 18:00-06:00. Går två timmar och vilar två. Jag har en trevlig hund som heter Glimt. Han är endast två år. I:a plutonen har inte gått någon vakt förrän i måndags. Men legat på latsidan har vi inte gjort. Vi har haft exercis och utbildning.

Här är vinter nu. Dagarna är som varma svenska högsommardagar. Nätterna blir ganska svala. Mellan klockan 4:00-6:00 är det kallast. I går natt var det ganska blött. Ett åskväder gick vid sidan av oss.

Vi ligger i tält, tolv man i varje. Här är ganska livlig flygtrafik. Tio meter bakom oss står det höga elefantgräset som en brun hög mur. Detta gräs blir omkring tre meter högt och är kraftigt. Någon djungel finns det inte här utan endast enstaka  träddungar.”

Midsommarafton 23 juni: Förflöt i lugnets tecken. Vi hade en midsommarstång, som inte var den vackraste jag sett.

Midsommardagen 24 juni: Klockan 19:20 återvänder president Tshombe till Elisabethville. Han hade sedan slutet av april 1961 på president Kasavubus order suttit arresterad i Leopoldville. Cirka 2 000  belgier hade åkt ut till flygplatsen för att möta presidenten. Afrikanerna var inte lika många. De afrikanska kvinnorna hade enligt traditionen målat sina ansikten vita till tecken på glädje. Överste Waern ger i sin bok ”Katanga, Svensk FN-trupp i Kongo 1961-1962” en livfull skildring av det kaos som utbröt när Tshombe steg ur flygplanet. Den paraderande militärstyrkan bestod av Katangagendarmer och en svensk pluton ur II:a kompaniet. Dessutom tillkom Tshombes ”kavalleri” bestående av 16 ryttare. När Tshombe steg ur planet bröt hela den ordnade ceremonin samman. Hästarna blev skrämda och vände om och de inte så sadelfasta ryttarna föll av. Jag bevittnade tumultet på lite längre avstånd än översten.

Den 28 juni hade irländarna växlat bataljon och övertog vakten av flygfältet. Nästföljande dag den 29 juni återgick vi till vår permanenta förläggning. Innan vi gav oss iväg bjöd irländarna på te och kex.

Fredag 30 juni: Andersson och jag springer terrängbanan. Tvätt och strump- stoppning. Läser ”Över onda och goda” av Gösta Gustaf – Jansson och vilar. Klockan 16:00 middag. Senare går Andersson, Nordqvist, Dahl och jag in till stan´. Handlar litet och äter middag på hotell Leopold II, som alltid hade mycket bra mat. Den var i jämförelse med svenska priser mycket billig. En trerätters middag kostade 125 katangafrancs (c:a 10 kr) och därtill kom några francs för en Simba, det goda katangesiska ölet. Simba är swahili och betyder lejon.

Lördag 1 juli: Persedelmönstring och avlöning. Klockan 18:00 går jag på vakten vid IV:e kompaniet. Bra vakt men händelselös.

Söndag 2 juli: Jag har morgonpass. Plötsligt känner jag en puff i sidan. Det är en liten gasellkalv, som vi döpt till  Bambi. Han gör mig sällskap en stund. Jag har ibland funderat över hans öde. Kanske blev han mat hos någon familj i ba-lubalägret?

När jag gått av nattpasset skriver jag bl. a. brev till Janne E. Andersson, som jag hade god kontakt med under hela tiden i Kongo. Han skickade förutom brev  urklipp från olika tidningar. Svenska tidningar kunde jag läsa i Marketenteriet (Markan). Jag var alltså väl insatt i vad svensk press skrev om händelserna i Kongo. Som Värnamo Nyheters ”korrespondent” – Sveriges ende faste korrespondent i Kongo – fick jag tidningen nersänd. I Sverige hade bildats en lobbygrupp kallad ”Katangalobbyn”. Den bestod av ett antal intellektuella som naturligtvis bättre än några andra ”kände till läget” därnere och tyvärr helt stödde regimen.

Min gode vän Runo Bertilsson skrev i ett brev: ”När dina artiklar är införda i Värnamo Nyheter tar tidningen fort slut.” Det var roligt att höra!

Klockan 18:00 gick jag på vakten vid FN:s högkvarter i Elisabethville. Får hårt magknip på kvällen.

Måndag 3 juli: HQ-vakten varit bra liksom magen. Avlösning kl 18:00.

Tisdag 4 – onsdag 5 juli: Träning för uppvisning av kravallexercis för kompaniet.

Torsdag 6 juli: Heldagspatrullering för halva kompaniet. Avfärd klockan 07:00 och hemkomst klockan 14:30. Inget särskilt hände förutom att major Wijkander sköt en grön mamba, som är en mycket giftig trädorm. Det finns även en svart. Den torra röda jorden yrde upp och vi blev dammiga från topp till tå. Vi körde c:a 45 mil. Resten av dagen persedelvård.

I brev till mor daterat E-ville 8 juli 1961 skriver jag bl. a. : ”Ja nu är vi åter tillbaka i villorna efter en och en  halv vecka på flygfältet. Jag sitter i vårt vardagsrum och skriver. Sedan vi kom tillbaka hit har vi gått vakt två dygn. Första dygnet gick jag vid IV:e kompaniet, det andra dygnet vid HQ  i stan´. Där är det liv och rörelse så passen på dagarna går fort. I torsdags var halva kom- paniet ute på en rutinpatrullering. Vi åkte c:a 45 mil. Det mesta av färden gick på grusvägar, så vi var ganska dammiga när vi kom tillbaka. Under en rast hälsade vi på i en negerby. Den låg inte så långt från civilisationen. Det var glada, vänliga människor, vilket jag tycker dom flesta afrikaner är. Har ni hört i radio och sett i tidningarna att det har blivit lite oroligt här de senaste dagarna? Jag kan  lugna er med att det inte är så farligt. Utegångsförbudet är upphävt nu. Det är bara vissa delar av den vita befolkningen som är emot oss. Orsaken var att vi arresterade en person, satte honom på ett flygplan, som transporterade honom till Europa. Ja, det är lugnt nu och vi kan gå in till stan´som vanligt.

På måndag klockan 18:00 skall vårt kompani gå på vakten igen. Meningen är att vi skall gå vakt en vecka och sedan ha utbildning en vecka. Vi har en terrängbana som är c:a 3 000 m och i dag på morgonen har jag och två kompisar varit ute och sprungit. Det är bäst att försöka hålla sig i trim och så fort tillfälle ges är jag ute och springer.

Jag trivs mycket bra och skulle inte ha något emot att bosätta mig här. Vinterkli- matet är fint. Dagarna är lagom varma, nätterna en aning kyliga och fuktiga. Om sommaren regnar det, men det är häftiga störtskurar som varar endast någon eller några timmar, sedan skiner solen igen. Temperaturskillnaden mellan dag och natt är då obetydlig. I juli månad når vintern sin kulmen och sedan går det mot sommaren igen.”

Söndagen den 9 juli öppnade industrimässan i Elisabethville. Dessutom fyllde staden 50 år. Utställningen är internationell och pågår mellan 8 – 23 juli. Flera länder, däribland Belgien, Portugal och Rhodesia deltar. Själva 50-årsdagen sammanföll lustigt nog med Katangas självständighet den 11 juli. Bland arrangemangen märktes en militärparad på aveny Étoile och mannekäng-uppvisning. Ett jättelikt fyrverkeri avslutade kvällen. Andra arrangemang var teaterföreställningar, konserter av stadens konservatorieorkester, idrottstävlingar m. m. Vi fick se hur tillverkningen av Katangakorsen gick till i gamla tider och Elisabethvilles utveckling från några hyddor till en modern stad med 180 000 invånare. Korsen var förr i tiden betalningsmedel.

10-17 juli: Vaktvecka på campen.

I brev till min gode vän Natanael daterat E-ville 15 juli 1961 skriver jag bl. a. : ”I går kväll klockan 18:00  gick vi av som larmpluton. Vi var fyra man som åkte in till stan´ för att äta en bit mat på Hotell Leopold II. De har god mat och bra service. En middag bestående av fyra rätter kostar 9:50 kr, ganska billigt måste man säga. Vi satt och avnjöt middagen i godan ro när ett fruntimmer med fyra män i sällskap kom in i matsalen. Hon ville tydligen reta upp oss, men till missnöje för henne själv lyckades det inte. Vad hon sa´ förstod vi inte. Men hon snodde pladdrande runt bordet och gick sedan ut i männens sällskap. Kom åter in tillsammans med herrarna. Bakom min rygg hörde jag hur hon fräste till. Sedan räckte hon ut tungan och fräste fram ONU (Organisation des Nations Unies). Vita gendarmer har också gjort sitt bästa för att få igång bråk men inte lyckats. Ja som du ser är det inte alltid lätt att vara i fredens tjänst.”

Torsdag 20 juli: Kompaniet på heldagspatrullering nedåt gränsen till Rhodesia (nuvarande Zambia). Inget särskilt hände.

24-31 juli: Vaktvecka vid HQ och IV:e kompaniet.

I  brev till mor daterat E-ville 27 juli 1961 skriver jag bl. a. : ”Ja, här går allt sin gilla gång och det är lugnt och skönt. Någon semester är det ännu inte aktuellt med för mig. Men jag kommer troligen att åka till Östafrika på åtta dagar längre fram.

Denna vecka har vårt kompani vakten. Men vi går bara högst tre dygn, sedan går vi larmpluton och är fria två dygn. När vi går larmpluton gräver vi bl. a. sop- gropar. Det är ett ganska hårt jobb. Det går inte så lätt att gräva som hemma i sanden. Den rödbruna jorden är så hård att vi först måste använda korp (förklaring: stålhacka med spets i båda ändarna).

Nu är väl blåbären mogna, om det blir några förstås. Hur blir det med lingonen i år?

Om det går som beräknat kommer vi att bryta upp här från E-ville i början av september. Vi kommer att förläggas i Kolwesi ungefär 30 mil NV  E-ville. Där kommer vi att ligga ett par månader för att sedan flytta till Kamina. Det kan ju vara roligt att röra på sig också.”

Tisdag 1 augusti: Major Wijkander informerar vid morgonuppställningen om hur den framtida tjänstgöringen blir, om inget oförutsett händer. Vi skall om fem veckor avlösa I:a kompaniet i Kolwezi, beläget c:a 20 mil N. V. om Elisabeth-ville, och ligga där omkring två  månader. Alltså resten av vår tid i Kongo innan det är dags för skifte av bataljon.

Klockan 9:00 åker II:a plutonen ut på patrullering med en jeep och två lastbilar. Efter en kort rast fortsätter vi den dammiga färden. Omkring klockan 11:00  kommer en jeep oss till mötes. Vi får order att omedelbart sätta full fart hem till förläggningen. Vi spekulerar över  anledningen till denna brådska. Har Tshom- bes gendarmer börjat bråka? Men det är inte något sådant. Major Wijkander meddelar att vårt kompani (II:a kompaniet) skall förflyttas till Matadi, Kongos hamnstad, belägen vid den mäktiga Kongofloden. Vi skall omedelbart packa all utrustning. Förutom vi skall också III:e plutonen, som ingår i III:e kompaniet (Ekengren), förflyttas. Major Wijkander önskar oss ”väl mött i Matadi”. Med febril brådska packar vi vår utrustning och sätter in katangafrancen på postspar- banksboken. Men det blir ingen avresa förrän  torsdagen den 3 augusti. Flygplanen räcker inte till.

Onsdag 2 augusti: Vid 16-tiden kommer order att vi skall lasta två plan, som nu kommit till Elisabethville. Själv skall jag med en hund, Grey, under natten logera i det ena planet. Natten förflyter lugnt.

Kitona 3 augusti – 18 oktober 1961

Torsdag 3 augusti: Klockan 06:15 anträder vi den 200 mil långa färden till den   f. d. belgiska basen Kitona belägen c:a 2 mil öster om Kongoflodens mynning. Klockan 12:45 landar vi på basens flygfält. Det är den tunisiska styrkan, som hitintills bevakat området, vi skall avlösa. Den hemkallas på grund av Bizerte- krisen, som uppstått mellan Frankrike och Tunisien vid avvecklingen av det franska kolonialväldet i Nordafrika. Bizerte var en viktig fransk flottbas, som tunisierna krävde att Frankrike skulle utrymma. När vi kommer fram till för-läggningen får vi omedelbart börja tömma  en byggnad, i vilken tunisierna lagrat ris och mjöl. De omkring 70 kg tunga säckarna bär vi c:a  50 m till en annan byggnad. Ingen bil finns disponibel just då. Men vi får hjälp av några svarta bröder, som jobbar bra. Pojkarna är trevliga. Det är synd att språkförbistring råder. Efter att ha sopat, spolat och torkat rummen tar vi huset i besittning. Klimatet är mycket fuktigt här. Helt annat än i det högt belägna Katanga. De vita kan inte vara här längre än c:a fyra år innan de får åka hem för att ta igen sig.

Vår uppgift här är att bevaka basen och dess flygfält. På natten går jag vakt med Fock.

Denna före detta belgiska bas, belägen på en höjdplatå 75 till 100 m ö. havet, är  byggd för omkring 5 000 man och toppmodernt utrustad. Floden utgör gräns mellan Kongo och den då portugisiska kolonin Angola i söder. Norr om floden ligger den då portugisiska enklaven Cabinda som i dag tillhör Angola.

Här finns  utmärkta logement, ett hypermodernt stort kök, idrottsanläggningar, bowlingbana, miniatyrgolfbana och, kanske det bästa av allt, en swimmingpool. Vidare finns det en fin teater- och biosalong som rymmer 400 personer. Film körs flera gånger i veckan. Vi såg t. ex. Ingmar Bergmans ”Smultronstället”  med bl. a.Victor Sjöström, Ingrid Thulin och Naima Wifstrand. Det var en helafton!

En mycket vacker kyrka finns också. Vi får dock inte hålla gudstjänster i den. Vi har en lokal i matsalsbyggnaden för detta ändamål. Kongoleserna samlas i kyrkan för sina gudstjänster. Inte så långt från basen ligger hotell Mangrove, som ägs av en luxemburgare. En av de få vita som finns kvar här. Hotellet ligger vid Atlanten. Efter att ha avnjutit en god fyrarätters middag för 80 francs, c:a 8 kr, dricker man kaffe med cognac eller likör på terrassen. Utsikten över Atlanten är hänförande med gröna palmkronor i förgrunden och den nedgående solen vid horisonten. Här finns  ett biljardbord, som vi utnyttjar flitigt. Nedanför ligger Vista, som tidigare var leopoldvillebornas  reviera. Där kan vi bada i det av Kongofloden brunfärgade vattnet.

Växtligheten i dalgångarna och den fuktiga värmen bidrar till att det verkligen känns att man är i tropikerna. I dalarna växer tropisk regnskog med slingrande lianer, på sina ställen omöjlig att tränga igenom utan hjälp av djungelknivar. Apbrödsträden imponerar. De är oftast stora och mycket gamla, bladlösa med  brödliknande frukter. Trädstammarnas diameter kan hos vissa exemplar bli över 2 m och höjden upp till 30-40 m. Djurlivet tycks också vara rikligare än runt Elisabethville. Här finns bl. a. bufflar, antiloper, leoparder, hyenor, schakaler, geparder och naturligtvis ormar av olika slag. Bland dessa kan nämnas pyton, pufform, gröna och svarta mambor. Pufformens gift räcker för att döda c:a 80 människor. Lämnar man bara ormarna i lugn och ro är det inte någon större fara.

Vår tid i Kitona förflöt lugnt och stilla. Dock såg vi början till det långvariga kriget i Angola. Denna portugisiska koloni ville frigöra sig från Portugal, som naturligtvis inte ville släppa en sådan guldkalv frivilligt. En dag stävade tre portugisiska krigsfartyg uppför Kongofloden och vi hörde mullret från fartygskanonerna och såg röken när granaterna briserade inåt land. Detta upprepades ett antal gånger. Kongoleserna, som var rädda att också de skulle drabbas, var inte glada när de fick reda på att vi skulle lämna Kitonabasen för att återgå till Elisabethville.

Fredag 4 och lördag 5 augusti: Går med hund på nätterna och är förläggningsvakt på dagarna. På lördag kväll anländer resten av II:a grupp och III:e pluton ur III:e kompaniet. Deras plan kretsade över Kitona, men det  tvingades återvända till Leopoldville på grund av motorfel. I brev till mor daterat den 5 augusti står det att jag inte varit ur kläderna sedan i tisdags och i dag är det lördag.

Söndag 6 augusti: Jag är ledig och tar tillsammans med några kompisar en promenad inom basen för att närmare bekanta mig med denna stora anläggning. Vi tittar in i den vackra kyrkan, går förbi sjukhuset, inspekterar swimming- poolen och tittar på ett bostadsområde för de afrikaner som är anställda inom basen. Vi blir bjudna på palmvin, som smakar gott. På eftermiddagen följer jag och en annan smålänning, Kjell Johansson från Gemla, med matbilen ut till posteringarna. Basen är en mycket imponerande anläggning. Den är inte riktigt färdigbyggd ännu. Natten vaktfri.

Måndag 7 augusti: På förmiddagen exercis och inflyttning i ny villa påbörjas. Går vakt på natten.

Tisdag 8 augusti: Ryktar och utfordrar Grey. Jag och en annan hundförare, som har hunden Fock, tar en promenad för att hitta en lämplig plats för en hundgård. Fem hundar kommer från Leopoldville när som helst. Sedan skurning och fönsterputsning i vår nya villa fram till lunch. I övrigt under veckan vakttjänst och träning med hundarna för uppvisning på söndagen då vi skall spela en fotbollsmatch mot ett afrikanskt lag.

Lördag 12 augusti: Två hundförare och tre hundar kommer från Leopoldville. Det är Flock, Gask och Dick.

Söndag 13 augusti: Vi spelar fotboll mot ett afrikanskt lag. I pausen efter första halvlek har vi uppvisning med hundarna. Publiken blir imponerad.

I brev till mor daterat Kitona 15 september 1961 skriver jag bl. a. : ”Här i Kitona har vi det lugnt och skönt. Denna vecka är I:a plutonen vaktfri, så vi badar, skjuter, spelar fotboll och mår gott. På måndag skall vi ut på en djungelmarsch. Det blir säkert kul. Tisdag skall vi åka till Vista vid Atlanten och bada. På onsdag går vi åter på vakt för en vecka framåt.

Men tankarna är hos grabbarna i E-ville. Trots att det har sina risker ville jag vara hos dem nu. Det är i alla fall den bataljon vi tillhör. Vi får dock stanna kvar här. Tyvärr!

Av hundarna är det bara Grey och Fock kvar. De andra åkte till E-ville i tisdags. Alltså innan de här striderna började.

Värnamo Nyheter kommer regelbundet nu. I morgon räknar jag med att få några igen. Den nyaste, som jag fick förra lördagen, var bara tolv dagar gammal! Jag har en artikel till färdigskriven. Den skickar jag till stabsredaktören i ”Leo” i morgon. Han måste läsa igenom allt som skrivs för tidningarna och godkänna detta för publicering.

Här är allt lugnt, så var inte oroliga. Vi svenskar klarar oss alltid!”

14-19 augusti: Hundtjänst. Lördagen den 19 gästas vi av en dansk under- hållningstrupp på fem artister. Trevligt!

Söndag 20 augusti: Fanjunkare Johansson kör mig och två andra smålänningar till Mangrove hotell. Vi äter en superb lunch och fanjunkaren gör oss sällskap innan han vänder åter till förläggningen. Senare i dag kommer flera ur vår pluton  hit. Vi följer med dem tillbaka till förläggningen. Efter lunchen blir det en promenad längs Atlantkusten.

21-30 augusti: Går vakt på postering nr 6. Vi går till klockan 10:00 onsdagen den 30 augusti.

Onsdag 30 augusti: Kjell Johansson, Lundberg och jag spelar ett parti minia-tyrgolf. Därefter simmar Kjell och jag 385 m i swimmingpoolen.

Torsdag 31 augusti: Exercis och hundtjänst samt skåpvisitation.

Fredag 1 september: Exercis, besättande av eldställningar och kravallexercis. Kompanichefen major Wijkander inspekterade.

Lördag 2 september: Chefen för försvarsstaben general Curt Göransson inspek- terar. På kvällen middag på Mangrove.

Söndag 3 september: Med bataljonspastor Josef Lagergren och några kompisar till byn Kitona. Vi färdades i två häckjeepar. Pastorn körde den ena. I denna åkte också sekteurhövdingen. Vi stod på flaken. På det ena låg även två säckar ris, en gåva till hövdingen. Dessutom medföljde en kongolesisk familj och en infödd polis. Hövdingen är en betydande och mäktig man. Han styr över ett område som närmast kan jämföras med en större svensk kommuns. Den här kommunen bestod av 46 byar  med en befolkning på c:a 12 000 personer. Största byn har omkring 1 300 invånare. Hövdingen är också domare och under honom lyder åtta poliser.

I den andra jeepen var vi sju personer. Med oss var också rustmästare Stenström, som spelade dragspel. Övriga soldater utgjorde kören. Vi sjöng gamla fina läsarsånger, när vi passerade genom byarna. Kongoleserna har lätt för att le och dansa trots att de kanske knappt har mat för dagen. Längs vägen höjdes glada rop och en del började dansa i takt till musiken.

Hyddorna ligger tätt på båda sidor av vägen. De är byggda av smala ribbor och taken är täckta med flätade palmblad. Inne bland hyddorna springer småbarn, svarta grisar och hönor. Framför dem håller familjerna till och där brinner elden över vilken kvinnorna lagar mat. De är alltid sysselsatta med arbete av något slag. De sköter odlingarna som finns i byns närhet. Man kan se dem flitigt hacka i jorden med en litet barn på ryggen. I nästan varje palmkrona hänger kale-bassrar och flaskor i vilka palmens sav tappas. Av denna tillverkas palmvin. I Katanga såg jag inte att man tappade sav från palmer. Pastor Lagergren be- rättade att denna dryck kan ge obehagliga verkningar. Det händer att männen under rusets inverkan bränner sina hyddor. När de sedan vaknar upp ur ruset och ser förödelsen tror de att grannen har gjort detta. Då uppstår ofta stridigheter.

På ett ställe längs vägen firades bröllopsfest. Stämningen var hög och vi stan- nade för att betrakta det hela. Eftersom bröllopsgästerna inte såg oss med blida ögon fortsatte vi vår färd.

Hövdingen hade bett pastor Lagergren att hålla gudstjänst i den största byn, som heter Kitona. Vi började med Lina Sandells ”Tryggare kan ingen vara”, som vi fick försöka lägga mer takt i. Pastorn höll en kort predikan och som avslutning sjöng vi ”Den blomstertid nu kommer”. Sedan stämde en liten kör av kvinnor och barn upp upp en sång. Pastor Lagergren talade om att den sjöngs till vår ära. Vi hade kommit iväg ganska sent på eftermiddagen och klockan närmade sig 18:00. Mörkret skulle snabbt sänka sig. Den vackra skymning vi i Norden upplever och som Pär Lagerkvist så stämningsfullt beskriver i sin dikt ”Det är vackrast när det skymmer” upplever man inte på dessa breddgrader. Till rust- mästare Stenströms dragspelstoner åkte vi hemåt. En halvmil nedanför oss speglade sig Kongoflodens blanka yta mot den mörka, tätväxande regnskogen. På andra sidan floden ligger Angola, där det var oroligt. Ofta kan vi från våra posteringar se hur portugisiska krigsfartyg kommer uppför floden och skjuter in över landet med sina stora kanoner. På nätterna patrullerar de med starka strålkastare i syfte att upptäcka vapensmuggling till rebellerna eller flyktingar som söker en fristad i Kongo.

Senare på kvällen var vi inbjudna till pastorn. Efter att ha verkat som missionär i landet under åtta år är han väl förtrogen med seder och bruk. Det blev en mycket intressant och minnesvärd kväll, som gick alldeles för fort.

Måndag 4 september: Bad i Atlanten vid Vista. Middag på Mangrove hotell. Som vanligt bra mat.

Tisdag 5 september: Med Grey och Fock i bushen. Pastorn åker tillbaka till Elisabethville och vi paraderar för honom med hundarna.

Onsdag 6 september: Vakt vid postering 2. Efter denna notering har jag inte skrivit dagbok förrän den 25 oktober. Då är jag tillbaka i Elisabethville och har helt kort skrivit: ”Får kommendering till granatkastarplutonen.”

Innan denna sattes upp i oktober 1961 var vårt tyngsta vapen granatgeväret Carl Gustaf, som var ett mycket effektivt vapen i vissa lägen, då fienden inte hade något frontalt skydd. De fem granatkastarpjäser vi fick ner var 8 cm pjäser, som har en skottvidd på c:a 2,7 km. Det finns också en 12 cm pjäs med en skottvidd på 6,4 km och betydligt större eldkraft. Gendarmerna hade 10 cm granatkastare, som också hade en längre skottvidd och kraftigare eldverkan än våra 8 cm. Senare under 1962 fick bataljon XVI de större 12 cm pjäserna, tolvorna.

Innan vi åkte tillbaka till Elisabethville var vi ute på en djungelmarsch. Jag har berättat om denna i Värnamo Nyheter den 9 november 1961 under rubriken: ”Med plutonen på djungelmarsch”. En djungelmarsch var något jag drömt om att få göra men aldrig trott skulle bli verklighet. Det blev det en dag i september. Med packning och vapen vandrade vi ut denna varma måndagsmorgon. Efter att ha gått genom två dalar och uppför två höjder nådde vi en stor dalsänka med tät tropisk regnskog.

Trots att vi höll oss till stigar upptrampade av infödingar och vilda djur, var det ej lätt att ta sig fram. Lianer, som hänger ner från träden och ligger på marken, bildar försåtliga snaror, som fällde mer än en tapper soldat. Svärmar av moskiter surrar kring huvudet. Djungeloljan kom väl till pass. Den heta fuktiga värmen under det täta lövverket gör att svetten forsar i strida strömmar.  Dessutom kräver den tunga luften sin tribut. Man kan ana vilka strapatser Stanley fick utstå, då han utforskade dessa delar av Afrika.

Här och var ligger små odlingar av bananträd och ananas. De stora bananstockarna är inte mogna, men en del ananasfrukter sitter färdiga att plockas. Ananasen växer också vild längs stigen och de mjuka saftiga frukterna är härligt läskande för våra torra strupar.

Vi fick tyvärr inte se några vilda djur. När c:a 40 man tågar fram har de nog förstånd att hålla sig undan. Så småningom kom vi fram till ett mindre vattendrag, vilket vi följde. Stundom är marken dyig och lös. Det klafsar under fotsulorna, dyn stänker högt upp på benen över marschskor och djungeldamasker. Uppe i trädkronorna, osynliga för våra blickar, skriker fåglarna. Är det  en varning för de andra vilda djuren? Kanske skrattar de åt oss, som våndas och sliter där nere i den absolut stillastående värmen. På marken krälar miljarder små kryp, som kan vara besvärliga att få på sig. Trötta soldater, som vid rast slog sig ner på marken, fick erfara detta.

När vi på ett par stockar gått över den å vi följt, mötte vi kvinnor från en by i närheten, som kom med sina kärl för att hämta vatten eller för att tvätta. Baljorna eller vattenkrusen bar de skickligt på huvudet. Deras gång är vacker och ger dem en värdighet, som man inte kan undgå att märka.

Här märks inget av det sjudande och oroliga Afrika vi möter i tidningarnas rubriker. Det är det ”gamla” Afrikas lugn, där inte timmar eller dagar spelar någon roll. Man frågar sig hur länge detta kommer att finnas kvar.

Under vår vistelse här i Kitona hade vi kommit på mycket god fot med befolkningen, som fick lite extra förtjänster genom försäljning av souvenirer och frukt. För de goda relationerna gjorde vårt fotbollslag en stark insats. Matcherna mellan vårt lag och lag från Banana, Boma och Matadi var oerhört populära och samlade alltid stor publik.

Tisdag 10 oktober: Vi får order att packa och vara beredda att snabbt avgå till Elisabethville. Vi skulle avlösas av nigerianska trupper.

I brev till min gode vän Natanael daterat Kitona 11 oktober 1961 skriver jag bl. a. : ”I går kom hastigt och lustigt uppbrottsorder. Vi skall på lördag eller kanske tidigare transporteras till Leo. Vistelsen där blir nog inte lång. Jag räknar med att inom en ganska snar framtid vara åter i E-ville eller kanske Kamina. Detta oss emellan sagt. Överste Waern har hela tiden kämpat för att få oss tillbaka. Vi har nu varit underställda XI:e  Gazabataljonen. Dess chef är överste Frykman. Nu skall den återvända till Gaza och avrusta. Därvid blir vi underställda Force Commander i Leo. Denne är en indisk general.

I tisdags förra veckan inspekterade Frykman de fyra plutonerna här i Kitona. I:a plutonen och dess chef fanjunkare Johansson fick högsta beröm. Han bedömde  exercis, kravallexercis och stridsgrupperingar. Det slutbetyg han gav i ett tal, innan han delade ut medaljerna, var som följer: ”Om de andra tre plutonerna varit av samma klass som den första så skulle detta kompani vara det bästa vi har i FN-tjänst.” Så det var en stor dag.

Matadi 18 oktober – 20 oktober 1961

Onsdag 18 oktober: Vi, fem man ur II:a grupp, avreser som förpatrull till Leopoldville och mellanlandar i Matadi, Kongos hamnstad. Får punktering på höger däck. Vår uppgift var att hjälpa I:a grupp, som sedan några dagar befann sig på plats, att iordningställa den förläggning som upplåtits åt oss i Leopoldville. Efter ett kort uppehåll där fortsatte vi till Elisabethville i Transairs vackra Curtis. Det kändes skönt att få återvända till Elisabethville, där vi behövdes bättre än i Kitona.

I planet medföljde förutom vår grupp en del civil FN-personal och en nigeriansk polislöjtnant. Nigeria bidrar med både militära förband och poliser, vilka tjänstgör som lärare för sina kongolesiska kollegor. Dessa nigerianska poliser har ett trevligt och korrekt men ändå inte stramt uppträdande.

Det punkterade däcket gick inte att laga utan måste ersättas med ett nytt hjul, som fick flygas hit från Leopoldville. Men det gick inte så lätt. Dagen förflöt utan att vi fick något nytt hjul. På kvällen förberedde vi oss för att övernatta i planet. Övriga passagerare hade åkt in till Matadi. Det var endast vi, fem svenska soldater, kvar. Medan mörkret snabbt sänkte sig gjorde vi upp  eld och tog fram våra kokkärl för att värma några burkar konserver, som fanns i amerikanska arméns förpackningar, vilka utgjorde vår reservproviant. Dessa innehöll bl. a. kött- och fruktkonserver, kaffe, choklad m.m. Maten sköljde vi ner med mineralvatten eller läsk  och avslutade med starkt hett kaffe. Så småningom gick månen upp och belyste de omgivande höjderna. Det var en underbart vacker tropisk kväll, som som jag inte glömmer. Natten förflöt lugnt och vi vaknade upp till en ny väntans dag. När det övriga sällskapet återigen styrde färden mot staden följde vi med. De nigerianska poliserna hämtade oss i två bilar. Resan in till Matadi tog med färjeturen över Kongofloden omkring en timme. Färjan var ihopsatt av fyra mindre båtar. På ena sidan fanns en manöver- brygga med plats även för några passagerare. Färden över den breda, mycket strida floden gick nedanför ”Djävulens krök” och var en fascinerande upplevel- se. Motorn tycktes vara bra och genom att skickligt utnyttja den starka strömmen förde färjkarlen oss över till Matadi.

Passagerarna, som får stå mellan bilarna och utmed kanterna, utgör ett brokigt sällskap. Kvinnorna i sina färgsprakande dräkter och barfota bär ofta ett barn på ryggen. Somliga har dessutom en symaskin, kruka, bensinfat, trädstam, korg eller något annat på huvudet. Männen är klädda på europeiskt vis men ofta tra- siga och smutsiga.  Använder de skor är dessa i regel mycket dåliga. De små barnen betraktar oss med stora förvånade ögon. Luften är fylld av olika dofter, pladder och skratt.

Så är vi då över i staden. Hamnen, som är landets största, är inte stor och få båtar ligger  inne. Vi kör vidare upp genom staden till hotell Metropole, som skall bli vår hemvist över natten. Det är skönt att få duscha och vila en stund i en mjuk säng innan det är dags att äta. Efter en god middag går vi ut för att se oss om- kring. Nära hotellet ligger den lilla kyrkan, som upphöjts i värdighet till katedral.

Staden har en folkmängd på omkring 65 000 invånare. Av dessa lär endast ett femtiotal vara européer. Att det är en hamnstad märks inte något av. Allt är lugnt. Vi träffar inte några svenska sjömän men väl danska. Redan år 1881 kom de första svenska missionärerna hit. De anlade en station, som är verksam än i dag. Tyvärr hann vi inte göra något besök där.

Leopoldville 20 oktober – 24 oktober 1961

När vi  nästa morgon just avslutat frukosten kom det meddelande från flygfältet att två mekaniker anlänt med ett nytt hjul. Vi for genast dit ut och efter ett par timmars jobb stod planet startfärdigt. Vid middagstid lyfte vi och en timme se- nare landade vi på N`djiliflygfältet utanför Leopoldville. En av våra grabbar kom med en lastbil och vi lastade snabbt på det material vi hade med oss och var så klara för färden till den svenska campen. Chanick är namnet på Camp de Suède i Leopoldville. Den består av före detta fabrikslokaler, som ligger ganska långt från stadens centrum och det tar omkring 20 minuter dit med bil.

Härute såg jag de första eldflugorna, som dansar ystert omkring likt sprakande eldgnistor tills de försvinner någonstans i mörkret.

Leopoldville är en modern och vacker stad. Mycket rymlig med breda avenyer och gator och utmed dessa moderna höghus och idylliska villor. Nöjeslivet är väl utvecklat, men det är mycket dyrt att gå på nattklubb. Maten är inte så dyr. På ett flott ställe äter man en fyrarätters middag för en svensk tia. Souvenir- handlarna säljer allt från afrikansk konst, elfenben, träskulpturer till indiska bord, egyptiska braskuddar och afrikanska souvenirer ”made in Japan”. Skall man göra affärer gäller här samma metoder som i Egypten. Pruta!!! Tid och tålamod är det som gäller vid affärer. Jag var intresserad av en stor elefantbete, som var mycket vackert snidad, ett verkligt konstverk, men tyvärr var den så stor och tung att det skulle inneburit problem med att först forsla den till Elisabethville och sedan hem till Sverige. När jag slutade pruta var priset nere runt 1 600 kr. En ganska ansenlig summa 1961!

Efter fyra dagar, den 24 oktober, lämnade vi ett regnigt Leopoldville för att anträda den sex timmar långa resan till Elisabethville. Redan vid inflygningen såg Elisabethvilles flygfält dystert och övergivet ut. I marken runt flygfältet hade Gurkhas grävt skyttevärn och de hade även grävt sig in i de jättestora termitstackarna, där de förutom skyttevärn hade bostäder. Gurkhas, som kommer från Nepal, är utomordentliga soldater, som förutom i indiska armén även ingår i Storbritanniens armé. Jag tror inte Tshombes legosoldater hade förmått inta flygfältet. Gurkhas är småväxta och i bältet bär de en stor krokig kniv med två mindre knivar på var sin sida av den stora (khukri). Civiltrafiken tycktes inte ha kommit igång efter striderna tidigare under hösten. Endast FN:s flyg och personal fanns där. Vid sidan av flygbanan låg en av Tshombes Douglas DC 3:or kvar. Den hade oskadliggjorts av katangesernas eget flyg!

Under tiden vi, II:a kompaniet, förstärkt med en pluton ur III:e kompaniet, varit i Kitona hade FN i Elisabethville genomfört två aktioner. Syftet var att avlägsna de 212 belgiska officerare på stat, som jämte c:a 300 legosoldater ingick i Tshombes gendarmeri.

Den 25 augusti 1961 fick överste Waern order att planlägga att tillfälligt besätta Elisabethville. Förutom de svenska och irländska bataljonerna fick han till sin hjälp den indiska Dograbataljonen. Aktionen, som genomfördes den 28 augusti, syftade till att arrestera och utvisa de utländska legosoldater som ingick i Katangaarmén. Den genomfördes utan några skador eller förluster för FN-trupperna. Den indiske överbefälhavaren i Katanga, brigadgeneral Rajah (systerson till den indiske premiärministern Nehru) döpte aktionen till Rumpunch. Den blev en begränsad framgång då den efter hand blev känd i staden och officerare och legoknektar klädde sig i civila kläder. De belgiska officerarna togs dock hem. Denna aktion krävde ej några dödsoffer.

Det var nu baluba började strömma till det svenska lägret för att söka skydd mot de trakasserier som inrikesministern Munongos polis började utsätta dem för. Antalet ökade snabbt för varje dag som gick. Det innebar också stora problem för såväl  FN centralt som för den svenska bataljonen. Siffrorna är osäkra men varierar mellan 40 000 till 60 000 människor. De skulle ha mat, sjukvård, vatten m. m. Inte minst måste de skyddas mot trakasserier från Katangaregimens polis och soldater.

Nästa operation, benämnd Morthor, genomfördes i Elisabethville den 13 september och då hade Waerns brigad förstärkts med den III:e Gurkhabataljonen. Denna gång blev det dock hårda strider och två svenskar stupade. Även under denna operation uppnåddes de uppsatta målen. Ett provisoriskt avtal om eld upphör kom till stånd från den 21 september klockan 00:01.

Elisabethville 24 oktober 1961 – 30 mars 1962

Vi återvände alltså till Elisabethville den 24 oktober och fick bo i en övergiven villa utanför den svenska förläggningen. Huset hade blivit plundrat och det rådde en ganska omfattande oordning i den. Efter att ha städat upp kunde vi flytta in och fick så småningom mat. Denna åt vi i villans trädgård c:a 30 m från boyhuset. När vi ätit vår påvra middag öppnade en kompis en dörr i boyhuset och gjorde en fasansfull upptäckt. På golvet, med ett smutsigt täcke över sig, låg en svart man stadd i förruttnelse. Näsan var illa anfrätt och lukten påträngande. Vi tog kontakt med bataljonens sanitära enhet och fick rådet att bränna kroppen. Vi bar ut kroppen, dränkte in den med bensin, tände på och begravde resterna av mannen på morgonen dagen därpå.

Nästa dag den 25 oktober flyttade vi tillbaka till svenska campen. En kompis från II:a plutonen, Börje Andersson, och jag fick order att ingå i den nyuppsatta granatkastarplutonen. Börje som pjäsplatssignalist och jag som eldledningssig- nalist. Som eldledningssignalist följer man med en pluton eller ett kompani, som rycker fram mot fienden. Våra befäl, med plutonchefen förvaltare Stig Allevik från Gävle i spetsen, hade anlänt från Sverige. De pjäser vi fick från Sverige var sex 8 cm pjäser. Drygt ett halvår senare, 1962, utrustades granatkastarplutonen med 12 cm pjäser. Hade vi haft dessa skulle nog striderna i december förkortats med några dagar. Den som gått på en nedslagsplats och jämfört eldkraften mellan dessa båda pjäser ser en avsevärd skillnad.

Nu vidtog övningar med pjäspersonal och signalister. Men då sparsamhet med granatkastarammunitionen var nödvändig med tanke på de långa transporterna (c:a 1 000 mil) hade vi endast en  övningsskjutning  innan Decemberstriderna bröt ut den 5 december 1961. Denna gick mycket bra och förvaltare Allevik var nöjd. Vi disponerade 24 granater för skjutningen. Med dessa skulle vi skjuta in oss på ett mål som sedan skulle bekämpas. Därefter skulle eldöverflyttning och bekämpning av två andra mål företagas. Efter en s. k. märkgrupp  på tre granater, på vilka fortsatt skjutning skulle baseras, släpptes granaterna iväg mot de tre målen. Resultatet blev mycket bra.  Alla de resterande granaterna träffade i respektive mål!

Granatkastarskjutningen i Katanga försvårades av bristen på kartor. Dessutom utsattes kompasserna för stora störningar i dessa malmrika områden.

I brev till mor daterat E-ville 6 november 1961 skriver jag bl. a. : ”Det kommer snart en ny artikel i Värnamo Nyheter. Jag sände iväg en i fredags. Jag har börjat på ännu en som jag skall försöka få färdig denna vecka. Putte skrev i sista brevet att när mina artiklar är inne så tar tidningen fort slut. Vem vet, jag kanske kan få jobb på Värnamo  Nyheter!

Regntiden har börjat, så det regnar för det mesta varje natt eller kväll. Och pryd- liga åskväder är det också. Det kan regna bra hemma ibland, men de skurarna är som duggregn mot de som öser ner här. Dagarna är heta, omkring 40 grader i skuggan.

Det var inte roligt att höra att det står illa till med mormor. Visserligen är hon gammal, men man har inte tänkt sig in i att hon snart kanske inte finns mer. Andra, både yngre och äldre har gått bort, men hon har alltid funnits och verkat så stark på något vis.

Här i E-ville är allt lugnt. Precis välkomna är vi väl inte nere i stan´, men ingen antastar oss.

Jag hoppas du har kryat på dig. Hur går det med ditt jobb nu? Såg i tidningen att Kartongfabriken skall läggas ned.”

I brev till mor daterat E-ville 11 november 1961 skriver jag bl. a. : ”Ja, så kommer jag med en liten nyhet. Jag kommer väl hem 14 dagar någon gång framöver. Annars stannar jag en omgång till på granatkastarplutonen. Jag fick förfrågan i går om jag ville reka på den. Så jag skrev på papperna i går. Men som sagt jag kommer nog hem på besök.

Här på granatkastarplutonen finns en furir som heter Carlsson. Han är från Reftele och Lars Löfdal sällskapar med hans syster.

Det är katangesisk helgdag i dag, så vi är fria. Här har regnat i en vecka nu. Solen har varit framme bara någon timme på hela tiden. Men det blir väl bättre.

Det har varit inbrott på ”markan” i natt. Femtio limpor cigaretter stals. Vem som har gjort det vet vi ännu inte.

Du skriver att man var rädd för att epidemier skulle bryta ut. Men så har ju inte varit fallet. Hälsotillståndet på bataljonen är gott, och själv mår jag bra.

Jag åker troligen på ”leave” ett par dagar denna vecka. Det blir till Victoria- fallen. Skall bli roligt att komma ut och se sig om lite.

Har varit och ätit middag nu. Katangakråka (kyckling), nyponsoppa och grädde samt öl fick vi i dag. Det smakade bra.”

I brev till mor daterat E-ville den 25 november skriver jag bl. a. : ”Det är nu i det närmaste klart med min rekapitulation. Jag kvarstannar på granatkastarplutonen.

Beträffande ”leave-resan” är det troligt att jag kommer hem omkring den 14-15 december. Åker då från E-ville den 9 december. Får åka med sista flighten hem (soldaterna från bataljon XII). Det enda jag då behöver betala för hemresan är tågbiljetten Stockholm – Vaggeryd. Tillbaka kommer jag att åka med Sabena mellan Bryssel – E-ville. Den resan kostar 1 350 kr. Tågresan Nässjö – Bryssel omkr. 150 kr. För att resan inte skall kosta mig något måste jag göra så här. Ni skickar ner 300 dollar i brev så fort som möjligt. Måste ha pengarna ner till den 3-4 december. Kan skicka dem i 3 vanliga brev som ni Rekommenderar. Frågar posten vad det är så är det – betyg, försäkringsbesked eller något liknande. Inte dollar. 100  dollar får ni växla in på affärsbankerna utan att de frågar något. Skånska Banken i Vaggeryd samt på två olika affärsbanker i Jönköping borde gå bra. De flesta gör så, här nere. Dollarn står väl i ungefär 5:20 kr hemma. Så det blir ungefär 1 560 kr ni får förskottera åt mig tills jag är hemma. När jag växlar här nere får jag ut över det dubbla. 11 kr. Alltså. En bra affär! Nu blir det en massa pengar över sedan jag betalat biljetten. Dem får jag hem genom att sända på olika grabbars konton. Alltså sänd genast ner dessa 300 dollar. Ni får väl ut dem i 20 dollar och några 5 dollarsedlar.”

Efter en lugnare tid ökade spänningen mellan FN och Katangaregimen igen. Men det dröjde till början av december innan den stegrades till direkt våld.

Jag hann innan striderna började göra en resa till Victoriafallen, som ligger i Zambezifloden och upptäcktes av David Livingstone 1856. Det största fallet är  1 700 m brett och 108 m högt. År 1961 låg fallen i dåvarande federationen Rhodesia – Nyasaland. I dag utgör floden gräns mellan Zambia och Zimbabwe. Resan, som företogs med en DC 3 från Elisabethville till Livingstone, tog cirka tre timmar och gick över ett trist bushlandskap, som består av omväxlande gräsbevuxna slätter, snårskog och gles lövskog.

Från ett regnigt Elisabethville kom vi nu till ett varmt och soligt ställe. November är den varmaste månaden här. Det innebär att vattenståndet i floden är som lägst och möjliggör för afrikanerna att gå ovanför fallen och fiska. Men fallen är ändå imponerande. De kallas av Batokafolket ”Dånande rök”. Vattnet vräker ner mot stenarna med sådan kraft att det bildas ett evigt regn, som stiger högt upp i luften och ser ut som tjock vit rök. Sent på eftermiddagen kan man se en färgsprakande regnbåge, som skär genom det täta diset.

Tolv mil utefter Zambesiflodens södra strand sträcker sig Victoriafallens nationalpark. Skall man se de vilda djuren är det bäst att vara där tidigt på morgonen eller sent på eftermiddagen. Vill man vara hundraprocentigt säker på att få se vilda djur skall man besöka Game Park, som är ett stort inhägnat område på motsatta sidan av floden. Tyvärr hann vi inte med något längre besök i dessa parker.

Vi gjorde också en båttur och fick se flodhästar, som vältrade sig i flodbankens gyttja. Några kom ganska nära vår båt. Vid ena sidan av floden fick vi plötsligt se en ståtlig elefanthane med stora vackra betar, som duschade sig. Den såg nästan svart ut. Båten gjorde en liten sväng mot stranden, men det gillade elefanten inte. Den vände om och försvann under missnöjt trumpetande sakta och värdigt in i den snåriga bushen.

Efter ungefär en timmes färd steg vi iland på Palm Island. Där dukade guiden upp te och kakor, vilket smakade gott. Här fanns små, blå markattor (blue monkeys). En familj från Sydafrika hade en liten grabb med sig. Den mest tilltagsna apan stal flera gånger hans kakor. Ön var vändpunkten för vår utflykt.

I Livingstone, som är en modern stad, finns Rhodes-Livingstonmuséet. Där visas afrikanernas liv och stammarnas historia. Ett rum innehåller brev skrivna av Livingstone och saker som tillhört honom.

Hemma i Sverige brukar man använda uttrycket ”stjäla som en korp”. Här skulle jag vilja byta ut korp mot apa. Vid en restaurang byggd i engelsk stil, som ligger vackert vid Zambesiflodens strand, läskade vi oss med iskall Coca-Cola. Parker- ingsplatsen var skuggad med stora träd och under  ett sådant stod en Land-  Roverjeep med öppna fönster. I denna rumsterade några små apor. En av dem hade hittat en stor och fin nystruken vit näsduk. Den satte sig på en gren, vecklade upp näsduken och betraktade den. I samma stund kom bilens ägare och fick se apan med näsduken. Det var en reslig man. Han hoppade upp och fick tag i näsduken. Apan fräste och protesterade vilt men kunde inte göra mer.

Serveringen, som låg vid flodstranden, hade stora skuggande träd. Intill vårt bord satt en liten spröd äldre dam och åt frukost. De små aporna fanns även här och inriktade sin uppmärksamhet på den ensamma damen. Plötsligt stod hon under ett träd med ett litet spö i handen och tittade uppåt trädkronan, skakade spöet och skrek: ”You little devil, you little devil!”  På vår fråga, vad som hänt, talade hon om att en apa stulit sockerskålen. Någon minut senare hördes ett kraschande, när den tomma skålen slog i marken. Aporna hade en strategi. De attackerade från båda sidor och plockade på så vis till sig alltmer av damens mat. När hon avvärjde en attack från en sida anföll de snabbt från motsatt sida. Med gråt i rösten utbrast hon: ”Det är förskräckligt, de är riktiga små djävlar!” När vi var färdiga och gick kämpade hon tappert vidare.

Hemresan gick inte riktigt efter planerna. Det plan som skulle flyga oss tillbaka till Elisabethville störtade vid starten från Salisbury, som var federationens huvudstad och låg i dåvarande Sydrhodesia. I dag  heter staden Harare och är Zimbabwes huvudstad. Ett nytt plan (reaplan) skaffades snabbt fram. Det var första gången jag flög i ett sådant. Det gick dock inte längre än till Lusaka i dåvarande Nordrhodesia, där vi fick övernatta. Efter att ha ätit middag gick jag tillsammans med några kompisar ut för att se på stan´. Den var modern och verkade lugn och trevlig. Några andra svenska soldater hade emellertid stött på folk som inte gillade FN-soldater men lyckades undvika bråk. Från Lusaka till Elisabethville är inte avståndet stort och många av Tshombes legoknektar kom från Nordrhodesia och Sydrhodesia. Den 23 november klockan 06:00 flög vi med en DC 3 tillbaka till Elisabethville. Där hade läget, under de dagar jag varit borta, hårdnat betydligt genom att gendarmernas aggressivitet ökat gradvis.

På kvällen den 2 december spärrade gendarmerna de båda huvudvägar som ledde in mot staden från det svenska lägret. På morgonen den 3 december hade sju svenskar tillfångatagits i spärrarna. Senare samma dag besköts en svensk bil  vid en av Katangagendarmer nyupprättad spärr, varvid bilföraren Nils Bruno Hallström dödades och de två passagerarna sårades. Det var min tidigare ställföreträdande kompanichef på II:a kompaniet, Gunnar ”Casper” Carlstrand och furiren Ove Rudström. Gendarmerna ville arrestera dem men genom ett resolut ingripande av två vita nunnor  i en civil ambulans kunde de sårade räddas.

Måndagen den 4 december hade ett kompani gendarmer spärrat vägen ut till flygfältet vid rondellen.  Klockan 16:55 får granatkastarplutonen order att gå i ställning bortom rondellen. I spetsen åkte överste Waern själv i sin KP-bil. Han försökte få kontakt med gendarmerna för att förhandla men misslyckades. Omkring klockan 21:00 fick vi order att gå tillbaka till förläggningen. Några stridigheter förekom inte. Den civila FN-ledningen försökte också genom förhandlingar med tjänsteförrättande regeringschefen, utrikesministern Kimba, få bort spärrarna. Men förhandlingarna bröt samman vid middagstid den 5 december. Överste Wärn gav då order till Gurkhabataljonen att öppna flygfälts- vägen. Innan aktionen inleddes försökte man med hjälp av högtalare få till stånd lokala överläggningar. Detta misslyckades och gendarmerna öppnade eld mot FN-styrkan. Efter omkring en timmes strid togs spärren, men den fortsatta rensningen av vägen tog lång tid, eftersom gendarmerna gick till anfall på flera platser.

ELDDOPET

Avlösning under strid

Avlösningen under strid innebar att de nya soldaterna, ovana vid klimatet och förhållandena i Kongo och som dessutom saknade stridsvana, kastades in i ett krig. Vid stridernas början hade c:a 110 man av FN-bataljon XII K lämnat Elisabethville. Resten beordrades avbryta avlösningen och stanna kvar. Själv hade jag  och några till på granatkastarplutonen rekapitulerat och ingick i den nya bataljon XIV K.

Genom radiospaning fick den svensk-irländska sektorstaben klart för sig att runt våra läger grupperades sex till åtta gendarmkompanier på ett avstånd av 1 till 2 km. Den 6 december öppnade fientliga granatkastare eld mot utkanterna av våra läger. Eldgivning med automatvapen förekom och man hörde när kulorna slog i plåten på våra hus. De gick igenom plåten. Boyhusen, som var bostäder för de vitas tjänstefolk, var murade av tegel och dess väggar kunde inte kulorna slå igenom. En av mina tidigare kamrater hade, när han efter att ha gått ett vaktpass och lagt sig i sin säng för att sova, träffats i axeln av ett skott.

Eftersom vattentillförseln stängts  av hade vi, för att få vatten, under altantaken hängt upp vattensäckar för att samla regnvatten. Vi hade gjort rännor av trasiga luftmadrasser och kunde på så sätt leda vattnet till säckarna, som var försedda med tappkranar. En dag upptäckte vi att vår säck träffats av kulor, som åstad- kommit några hål. Som tur var inte så långt ner. Vi fick under c:a två veckor klara vårt vattenbehov på detta sätt. Vattnet skulle räcka till matlagning, disk och även för den personliga hygienen. Det gick bra  tack vare att det var regnperiod med våldsamma åskväder och regn.

Den 6 december klockan 12:00 anfaller vi in mot staden längs Chaussée de Kasenga och Avenue des Savonniers. Framryckningen sker i skydd av de ålderdomliga irländska  pansarbilarna. Det känns inte som något särskilt bra skydd! Vi är tillbaka i förläggningen omkring klockan 18:00 då det börjar mörkna. Meningen med denna räd är att avskräcka gendarmerna från att kom-ma alltför nära. Några närstrider kommer inte till stånd och de svenska granat- kastarna, under förvaltare Alleviks ledning, avhåller gendarmerna från att anfalla. Natten till onsdagen omkring klockan 00:30 larmas vi med besked att gendarmerna tänker anfalla de svenska och irländska förläggningarna samt det stora flyktinglägret. Anfall uteblir.

I brev till mor daterat E-ville 6 december skriver jag bl. a. : ”Tack för dollarna. De kom i går. Nu är det en smula oroligt här så jag skulle tro det blir en viss förskjutning vad hemresorna beträffar. Den gamla bataljonen kommer att hållas kvar så länge man anser det nödvändigt.

Jag förstår att ni är oroliga eller blir det när ni hör radio och läser tidningar. Men ta det lugnt. Det gör vi. Tidningarna överdriver i regel och det lugnar sig nog  snart. Vi är ganska välförsedda med vapen denna gång. Flyg, kanoner och granatkastare.

Undrar om min senaste artikel varit inne i Värnamo Nyheter. Den handlar bl. a. om förflyttningen hit till E-ville. De andra har ju kommit in ganska fort. Skall skriva en om resan till Victoriafallen.

Jaså  mormor är inte så kry. Hoppas hon bättrar på sig. Hälsa henne så gott från mig.

Så vill jag tacka er alla för det besvär ni haft med att skaffa dollar. Det är gott att ha dem här. Egentligen skulle jag tagit ner dem tidigare.”

Den 7 december klockan 11:00 får granatkastareldledaren sergeant Leif Persson  Limhamn och jag som signalist order att följa med fanjunkare Oswald Söderqvists pluton. Uppdraget är att i uppmjuknings- och störningssyfte göra en räd in mot staden. Vi tränger fram i terrängen längs Kasengavägen mot staden och möts efter en stund av ett kompani gendarmer, som kommer lite väl nära. Lugnt, som om det var en övning hemma i Sverige, placerar Söderqvist ut sina soldater. Granatgevär här, kulspruta där. Leif mäter in värdena och jag meddelar  dessa till pjäsplatsen. Eftersom fienden är så nära tvingas vi lägga granatkastar- elden närmare än 100 m från oss. Det är mycket spännande att se om våra granater skall komma rätt och inte för nära oss själva. Granaterna hamnar dock i målet och fienden drar sig tillbaka. Vi får order att återgå till förläggningen.

När vi kommer tillbaka får Leif och jag order att följa med förvaltare Allevik på rekognosering i en KP-bil. Vi blir beskjutna. Beskjuter Östra radiostationen. Indierna beskjuter Camp Massart, som är gendarmernas huvudbas.

Den 8 december genomför vi samma anfall som två dagar tidigare längs Chaussée de Katanga och Avenue des Savonniers in mot staden fram till Avenue de Luxembourg, där vi går i ställning. Längs vägen finns djupa diken. De kan ta emot de våldsamma regn, som faller under regnperioden. Den pågår för fullt. Vi utnyttjar dikena vid vår framryckning. Fienden beskjuter oss med automatvapen, granatkastare och kulsprutor. En granat faller obehagligt nära i vägbanan 7-8 m framför oss, men ingen blir skadad. Våra egna granatkastare och granatgevär  avhåller dock gendarmerna från att gå i närkamp. Omkring klockan 15:30 får vi order att dra oss tillbaka. Vi går i de djupa dikena, som löper längs med vägen. Fiendens eld ligger ganska högt, som tur är. En del elledningar är dragna längs vägen och nerfallna trådar ligger på marken. Det börjar skymma och fienden använder sig av spårljusammunition, vilket ökar dramatiken. Plötsligt faller kamraten framför mig ner. Är han träffad? Nej! Han har stigit på en nerfallen tråd och fått elström i kroppen. Vi lyckas skjuta av tråden. Han stiger upp igen. Vi fortsätter mot vår förläggning, som vi  når innan mörkret hunnit falla helt.

Lördag 9 december: Jag går upp klockan 05:00. Vi beskjuter É la Carte. Bosse Johnson och jag drar kabel. Detta för att säkra våra interna förbindelser.

Söndag 10 december: Vi anfaller tillsammans med irländarna in mot centrum. Behåller den tagna terrängen och besätter Adam, en villa ungefär halvvägs in till stadens centrum. Jag ingår nu i en ny eldledningspatrull, som leds av rustmästare Karl-Oskar Blixt från I IV i Linköping. Han deltog som frivillig i Finska vinter-kriget 1940. Dessutom ingår signalisten Göte Bengtsson från Långås i Halland. Vi får order att tillbringa natten vid en stor termitstack. Uppgiften är att avlyssna fiendens granatkastareld, ta tiden för avfyrning och nedslag samt ange väder- streck för granatkastarnas placering. Därigenom kan vi effektivare bekämpa motståndarens pjäser. Kraftig granatkastar- och automatvapeneld hörs nära oss, men vi är inte direkt utsatta för den. Ett ensamt propellerplan söker bomba flygfältet, dock utan resultat.

Måndag 11 december: Gendarmerna försöker anfalla oss, men vår granatkas- tareld stoppar dem. Vi får avlösning klockan 09:30.  Sover en timme innan jag får order att medfölja i en av de två KP-bilar, som  skall göra en framstöt in mot stadens centrum. Vi är nära att träffas av en fientlig pansarvärnsprojektil, som går tätt framför bilen och slår in i en husknut 4-5 m från oss. Vi drar oss så småningom tillbaka till vår förläggning. På eftermiddagen  slog fientlig granat- kastareld ned i förläggningen. På grund av brist på ammunition till våra granat- kastare väntade vi i det längsta med att besvara fiendens eld i hopp om att denne, av rädsla att bli beskjuten av våra granatkastare, snabbt skulle byta ställning. Så blev inte fallet nu. Till sist tvingades vi att öppna eld. Eftersom fienden så länge stått kvar i samma ställning var Allevik säker på att vi skulle träffa vårt mål. Detta gjorde vi också och genom avlyssning av en katangesisk radiostation fick vi höra: ”Fientlig granatkastareld ligger över oss! Skicka ambulanser!” Vi hade nu bara 75 granater kvar.

Tisdag 12 december: Ligger på postering 3 Adam. Villan omges av stora eu- kalyptusträd och en stenmur c:a 1,20 m hög. Emellan oss och övrig bebyggelse mot stan´ finns ett obebyggt område och igenom detta flyter Kapembabäcken. Den är fortfarande, fast regntiden har börjat, smal och ganska grund. Till husen på andra sidan bäcken är det c:a 300 m. Där ligger fienden och skjuter på oss. När vi förflyttar oss utomhus har vi, som tur är, eukalyptusträdens tjocka, mas- siva stammar att ta skydd bakom. Vi tröttnar ganska snart på beskjutningen och sätter in ett granatgevär, som snabbt får slut på eldgivningen. När  knallen har tystnat hör vi de mest djävulska skrik av smärta. De pågår kanske ett par mi- nuter. Den unge löjtnanten, som för befälet på posteringen, bleknar. Han blir tveksam om vi skall skjuta ännu ett skott. Det gör vi. Sedan upphör beskjut-  ningen med automatvapen mot oss. Gendarmernas granatkastare sätter igång på kvällen och en granat slår i gatan utanför huset. Jag hade strax innan varit ute och växlat några ord med vaktposten, men denne klarar sig genom att hoppa ned i skyttevärnet alldeles intill. När jag gått in igen och stängt dörren hör jag hur splitter slår i husets väggar och mot dörren. Våra granatkastare besvarar fiendens eld och denne tvingas flytta sina pjäser, vilket innebär att vi får en lugn natt på vår postering.

På kvällen landade de resterande 250 svenskarna ur den nya bataljonen på Eli-sabethvilles flygfält, varifrån de snabbt fördes till det svenska lägret. Det måste varit en ruskig upplevelse, när de gick ur planet och längs väg Charlie fördes till det svenska lägret, att höra krevaderna av granater, eldgivningen från kulsprutor och handeldvapen. De sattes direkt in i försvarsställningar runt vårt läger.

Onsdag 13 december: Lucia! På morgonen fanns bara 36 granater kvar. Vi fick en larmrapport om att gendarmerna förberedde ett anfall från trakten av Tunneln (infart till stadens centrum från väster). Så få granater var för lite för att effek-  tivt kunna bekämpa motståndarnas granatkastare, som redan hade börjat skjuta. Men just då anlände den första bilen med granatkastarammunition från Sverige. Jublet var stort hos oss. Ett fientligt anfall mot det framskjutna III:e kompaniet hade redan påbörjats. Granatkastarplutonens kraftiga eldöppnande fick anfallet att helt komma av sig.

Vi hade en tungt beväpnad lucia med stålhjälm på huvudet och kulsprutepistol samt ett par handgranater, som var fästade på livremmen. Ett par man ur batal-jonsorkestern, även de beväpnade, ackompanjerade lucian.

Torsdag 14 december: Gendarmerna öppnar eld mot flyktinglägret från Ruashi, som är en afrikansk bosättning belägen c:a 1 km från vår förläggning. Vår eld-

ledningspatrull, nyss hemkommen från postering 3 Adam, fick i uppdrag att gå mot Ruashi för att ange var fienden låg med sina granatkastare. Vi utsätts för automatvapeneld men kan i skydd av de stora termitstackarna rycka fram så långt att vi till vår pjäsplats kan ange fiendens position. Vi lyckas också driva bort de fientliga granatkastarna. Men tyvärr dödades tio baluba omedelbart och ett tjugotal sårades. Två TV-filmare, som befann sig i flyktinglägret, en från UPI (United Press International) i Johannesburg och en från ABC (American Broad- casting Corporation) i New York, filmade beskjutningen.

Klockan 18:00 utgår vår eldledningspatrull till postering 3. Vi har det ganska lugnt, men irländarna ligger under hård eld.

I brev till mor daterat E-ville 14 december skriver jag: ”Såg i Värnamo Nyheter av den 7 december, som jag fick i går, att mormor är död. Ja, om jag kunnat åka hem som det förut var bestämt, så hade jag inte kunnat träffa henne i livet. Men jag hade hunnit hem till begravningen. Ni har väl redan skrivit och talat om det fast jag ännu inte fått något brev.

När jag kommer hem på permission är i dagens läge svårt att säga något om. Men jag tror att gendarmerna inte håller ut så länge till. De är ganska hårt trängda. Jag pratade med en av våra tolkar, som avlyssnar deras radio. Denne

sa´, det var i går, att deras radio nu är ganska tyst och att de flytt från flera stationer. De gnäller för att de är utan mat. Rena upplösningstillståndet. Hade vi bara fått slå till hårt från början hade vi nog slagit ned dem vid det här laget.

Jag förstår att ni är oroliga. Men det ska ni låta bli att vara. Vi klarar nog det här ska´ ni se.

Vädret här är svenskt sommarväder. Alltså regnigt. Blommor till mormor ordnar ni väl på bästa sätt. Och glöm inte att jag skall vara med.”

Fredag 15 december: Vi återgår till förläggningen. Vila och förberedelse för anfallet mot Camp Massart.

MOT CAMP MASSART

Lördagen den 16 december

Natten till lördagen den 16 december 1961 och de närmast följande dagarna är en tid fylld av händelser, som sent kommer att glömmas av oss, som var med ur de XII:e och XIV:e svenska FN-bataljonerna. Striderna i Elisabethville mellan FN-styrkorna och Tshombes gendarmeri, lett av vita legoknektar, hade pågått sedan den 5 december. Under den tiden hade flera anfall från gendarmeriet mot de svenska och irländska förläggningarna och flyktinglägret slagits tillbaka och en framryckning mot Elisabethvilles centrum påbörjats. Kulornas visslande och skarpa smällar, då de slog i plåtväggarna och taken i våra förläggningar, utgjor- de en ständig konsert. Några av de våra träffades av kulor, men ingen dödades. Prickskyttarna låg i villor i närheten eller i det höga gräset uppe på termit- stackarna. Jag hörde dock ingen citera Karl XII:s berömda yttrande: ”Detta skall hädanefter bliva min musik.”

I:a brigaden består av de svenska och irländska bataljonerna under befäl av överste Jonas Waern. Enligt uppgjorda planer skall svenskarna inta Camp Massart, som är gendarmernas huvudförläggning i Elisabethville. Irländarna skall ta den starkt försvarade Tunneln, som är infart till staden västerifrån.

Den II:a brigaden, som består av två indiska och två etiopiska bataljoner under befäl av Dograbataljonens chef överstelöjtnant M. G. Hazari, skall samtidigt som I:a brigaden anfaller sina mål anfalla de mål som tilldelats dem. Det innebär att de skall anfalla fienden i ryggen och därmed lätta trycket mot de svenska och irländska styrkorna.  Planen fastställdes av Force Commander, den irländske generalen Sean Mac Keown, som i januari 1961 efterträtt den svenske generalen Carl von Horn.

Natten till lördagen den 16 december går vi upp klockan 00:30, äter och gör oss i ordning för den framförliggande uppgiften. Allt sker under absolut mörker. Fullständig mörkläggning var beordrad under de här dagarna. Orsaken var att vi inte visste om vår motståndare skulle försöka göra en desperat flygattack och fälla bomber. Några dagar tidigare hade ett propellerplan fällt två bomber mot flygfältet, dock utan att göra någon skada. Natten var mulen och mycket mörk. Vi befann oss  i regnperioden nu.

Den eldledningspatrull jag tillhörde skulle medfölja chefen för det nya I:a kompaniet, major Torkel Olsson. Det ingick i den nya bataljon XIV och hade kommit ner ett par dagar tidigare. Soldaterna var därför obekanta med de krigiska förhållanden som nu rådde.

Klockan 03:00 går vi på kolonn ut genom stora infarten från vår förläggning. I det kompakta mörkret hörs inte några andra ljud än trampet av gummisulor och ett svagt klirr från våra vapen. Natten är mycket mörk med sina tunga regnmoln. Det börjar  regna allt häftigare. Efter omkring en halvtimme befinner vi oss i det flotta villaområdet Bel Air. Där i en trädgård höll granatkastarplutonen på att upprätta sin pjäsplats och nu händer ett intermezzo, kanske utlöst av spända nerver. En man kommer rusande, iklädd bara skjorta, byxor och ett par kängor. Någon skriker: ”Ta fast honom!” Ett par soldater slänger sig fram och griper honom. Spänningen upplöstes när den gripne på renaste svenska bad att bli släppt. Ännu var vi alltså inte upptäckta. Vi drog en lättnadens suck och fortsatte den avbrutna marschen. Nu kommer vi ut i terrängen, som består av buskar, högt vissnat gräs, stora runda termitstackar med en bas på 8-10 m och en höjd med samma mått. Marken var mycket ojämn och hård.

Skottlossningen var sparsam denna natt. Det verkade som om fienden låg beredd och väntade. Men klockan 03:40 bröts tystnaden av att fem svenska 8 cm granat-kastare, två irländska 8,1 cm och två indiska 12 cm satte igång en stormeld mot Tunneln och BCK-området (järnvägslägret). BCK=Chemin de Fer du Bas Con- go au Katanga. Den pågick till klockan 04:00, då irländarna inledde sitt anfall. Efter nästan två timmars strid intog de sitt mål. Regnet fortsatte oavbrutet att vräka ner över oss och i den lilla grunda Kapembabäcken steg vattnet för varje minut och försvårade vår övergång och därmed det svenska anfallet mot Camp Massart. Klockan 04:00 flyttades elden från de tunga indiska granatkastarna över till vårt anfallsmål Camp Massart. Men det våldsamma regnandet hade för- svårat vår framryckning mot vårt huvudmål. För att förbandet inte skulle splitt-ras fick vi ibland haka fast i framförvarande kamrats livrem eller gå hand i hand. Vår granatkastarpluton låg också under hård fientlig eld och fick begära snabb förstärkning av pjäsplatsens närförsvar. Under väntetiden kom vi inte åt att skjuta med granatkastarna utan tvingades att värja oss mot prickskyttarna med våra otillräckliga kulsprutepistoler. Dessutom måste vi då och då tömma eldrören på vatten för att kunna fortsätta skjuta. Delar av nya I:a kompaniet och den eldledningspatrull jag tillhörde lyckades ta sig över Kapembabäcken och då gick vattnet mig till bröstet. Men bäcken steg 1 m på 15 minuter, blev 6 m bred, och strömmen var stark. Detta fick till följd att det var omöjligt för de efterföl- jande plutonerna att snabbt ta sig över den nu strida bäcken. Bron över bäcken, som låg under stark fientlig eld, kunde för tillfället inte utnyttjas. Kulorna ven över våra huvuden och när vi ryckte fram fick jag se att en av våra soldater halvlåg mot en stor termitstack. Nära örat hade han ett sår, där en kula hade träffat honom. Jag förstod att kamraten stupat. Han hade kommit ner för ett par dagar sedan. Som tur var för oss ligger fiendens automatvapeneld i allmänhet ganska högt över våra huvuden. Vår framryckning går ganska sakta på grund av det ihållande regnet och att vi vill undvika förluster.

Eftersom II:a brigaden, indierna och etiopierna, inte igångsatt sitt anfall kan fienden sätta in nästan hela sin kraft mot oss. Beskjutningen mot våra gra- natkastare är intensiv och det ihärdiga regnandet medför avbrott i vår eldgiv- ning, då vi tvingas att ibland tömma eldrören på vatten och söka skydd mot fiendens granater. På radion får jag höra att III:e kompaniets eldledare, ser-geanten Leif Persson från Limhamn, skadats allvarligt av ett skott i halsen. Kulan fortsatte ner i lungan och gick ut i lungspetsen. Leif fördes till det ita- lienska rödakorssjukhuset och opererades av den skicklige italienske chefs- läkaren Giuseppe Cipolat.

Så småningom lyckades de svenska kompanierna forcera bron. Några av dem tog sig över med hjälp av en liten båt och slutmålet Camp Massart kunde intas      Omkring klockan 10:00 trängde III:e plutonen från gamla III:e kompaniet, under löjtnant Inge Kamstedts ledning, in på campen. Därefter II:a plutonen ur gamla II:a kompaniet, som underställts kompani Ekengren. Denna pluton, som jag tillhörde före förflyttningen till granatkastarplutonen leddes av fanjunkare Hans Johansson från K I. Den rensade omedelbart inom lägret.

Hela tiden under anfallet mot Camp Massart utsattes vi för krypskyttars eldgiv- ning från de omkringliggande husen. Till  detta kom det ihållande regnet. Jag citerar vad överste Waern skrev i sitt slutord till oss: ”Rekordregn, de värsta i Katangas historia, sköljde oavbrutet över Er i takt med fiendens eld.” Omkring klockan 12:00 var det 1,5 km långa och nästan 0,5 km breda lägret helt i våra händer. För vår del stannade förlusterna under denna operation vid en stupad, fyra sårade och lika många svårt chockade.

Kort tid efter det vi intagit Campen började granatkastarbeskjutningen mot oss igen. Vi hörde de otäcka smällarna från motståndarnas granatkastare, när gra-naterna avfyrades. Efter omkring 20 sekunder kom det otäcka visslande ljudet av granaterna i luften över oss. Var skulle granaterna falla? Vi såg oss om efter en aldrig så liten fördjupning i marken och kastade oss ner. Några större fördjupningar som kunde skydda fanns inte. Tre blev lätt sårade. En av dessa var Erik Johansson från Tenhult, som fick splitter i ryggen.

När det blivit en stunds uppehåll i gendarmernas eldgivning emot oss passar jag på att med blyertspenna skriva ett brev till min gode vän Natanael Boberg i Vaggeryd på ett tjockt och prima papper, märkt med Katangas statsvapen. Jag sitter på en låda och regnet har upphört. När jag håller på med detta går ett par journalister förbi. Den ene bär en stor kamera. Jag förstår att det är TV-jour- nalister, som varit med under framryckningen mot Camp Massart.

Jag skriver bl. a. : ”Jag sitter just nu i Camp Massart sedan vi erövrat den. Men gendarmerna är runt om oss ännu. Tillhör nu granatkastarplutonen och är signa- list på O-plats (observationsplats). Det är alltså ett krig, om än i mindre skala, som nu pågår. Det är en upplevelse, som om allt går väl, jag inte vill ha ogjord men heller inte göra om.

Klockan är nu 16:10 på eftermiddagen och vi har varit i farten sedan 00:30. Med tanke på att förlusterna skall bli minsta tänkbara går vi fram med försiktighet. Det började regna tidigt i natt och det har hållit i sig till fram i eftermiddag. Så man är ganska blöt.

Det är länge sedan jag hört av dig. Du har kanske inte fått svaret på ditt senaste brev? Vet inte när jag kommer åt att posta brevet.”

Eftersom brevet inte kom iväg förrän tisdagen den 19 december skrev jag vi-dare: ”Vi har nu konsoliderat våra ställningar. Gendarmerna har gjort försök att ta tillbaka campen. Men några planmässigt gjorda attacker är det inte. Gendar- merna är splittrade och i upplösning. Indierna rensar väster om oss i sydlig riktning. Det är ett djävla skjutande. De har nog en hel lastbil med ammunition till sitt för förfogande. Så låter det i alla fall.

Svenskarna är de mest fruktade av FN-trupperna. Hur det kan komma sig vet jag inte. Men vi skjuter kanske bäst. När de (gendarmerna) fick reda på att det var vi som gick mot Camp President Tshombe, som de döpt om Massart till, utbröt pa- nik. De trodde visst vi skulle skära halsen av dem för att de tagit de tio svenskar- na till fånga.

Vi har haft en del fientlig granatkastareld mot oss här både på dagarna och nätterna. Men som tur är har de som skadats klarat sig ganska lindrigt undan. Det går tydligen att vänja sig vid det mesta. Även granatkastareld. Och tur är väl det.”

En del av oss blev förlagda i Camp Massart och vi grävde skyddsvärn och gjorde hjälpligt iordning de smutsiga förläggningar, som skulle bli vårt logi för en tid. Hur länge visste  inte någon då. Vi tre i eldledningspatrull Blixt grävde inte ner oss utan räknade kallt med att några granater inte skulle trilla igenom plåttaket i vårt rum. Fyra stora massiva träbord, som vi med förenade krafter släpade till vårt rum fick utgöra skydd. Två ställde vi bredvid varandra, de andra två lades ovanpå dessa och överst travade vi madrasser, som hämtades i andra förläggningar. Om detta arrangemang skulle ha varit tillräckliga för ett fullgott skydd fick vi aldrig klarlagt. Och tur var kanske det!  De renaste madrasserna låg vi på under borden.

En kväll låg vi under våra bord och vilade när tung granatkastareld plötsligt började slå ner inom campens område. Nerslagen började komma allt närmare oss. Skulle vi nu få reda på om vårt skydd var tillräckligt? Plötsligt slogs dörren upp och två svenska soldater kom inrusande. Det var två sjukvårdare. Även de fick plats under borden. Den ene av dem led alla helvetets kval av eldgivningen. Jag vet inte hur länge beskjutningen pågick, men den avtog efter hand och de båda gav sig ut igen. Jag kände stor beundran för soldaten som kunde tygla sin rädsla och fullgöra sina plikter.

Under de närmaste dagarna besköt motståndarna oss med granatkastare, auto- matvapen och kulsprutor. Vår eldledningspatrull fick vid flera tillfällen ge sig ut utanför campen för att bekämpa fienden. Jag minns särskilt en gång när vi ålat oss fram i terrängen för att komma i läge för att kunna ange fiendens position. Rustmästare Blixt slängde till mig tre kuvert, två var vanliga brev, det tredje hade sorgkanter. Det var en inbjudan till mormors begravning. Min mor hade redan talat om att hon var död så det var inte någon överraskning. Jag hade skrivit till henne några gånger och visste att hon uppskattade det. Hon hade fyllt 86 år nyligen. Jag var mycket fäst vid henne.

Söndag 17 december: Flera anfall från gendarmerna mot Camp Massart slås tillbaka. Våra granatkastare är flitigt i elden. På eftermiddagen går granat- kastarplutonen till ny pjäsplats. Signalisten Roland Knutsson från Kinna såras svårt av granatsplitter, när han passar radion utanför huset, i vilket en del av granatkastarplutonen är förlagd. Bengt Victorsson från Göteborg, pjäsplats- signalist, som befinner sig mycket nära Roland, klarar sig som genom ett under från skador. Roland var med eldledaren sergeant Leif Persson som signalist, när denne sårades svårt föregående dag.

Måndag 18 december: Natten och dagen under fientlig granatkastareld. Vi be- fäster dock våra ställningar. Jag har radiopassning och sitter på vår veranda när fienden börjar skjuta med sina granatkastare. Granaterna slår dock inte ner i närheten av oss. Ett högre befäl, som bor i huset mittemot, sticker ut huvudet och frågar om gendarmerna skjuter. Jag svarar att det gör de. Han hoppar snabbt ner i sin grop, som är så djup att jag inte ser honom. Efter en stund sticker han upp huvudet och frågar om de fortfarande skjuter, vilket de inte gör! Men jag  kan inte låta bli att säga att eldgivning pågår fast det är tyst nu. Han dyker åter snabbt ner i sin grop. Efter en liten stund får jag samma fråga igen men inser att det kan vara förenat med vissa risker att ge samma svar som tidigare. ”Det är lugnt”, säger jag. Han lämnar gropen och går in. Alla klarar inte av att höra granater i luften och tänka: ”Var slår de ner, blir jag dödad?” Det har inget med feghet att göra. Fältmarskalk Montgomery, som skriver om detta i sina me-moarer, konstaterar att vi är olika och att dessa soldater kan vara bra trupput- bildare.

Tisdag 19 december: På morgonen igångsätter indierna och etiopierna en rensningsaktion söder ut. Jag återgår till Camp Massart. På eftermiddagen lugnt. Vi får återgå till pjäsplatsen, som flyttats till den närbelägna vita stadsdelen Bel Air med sina eleganta lyxvillor. Vi installerar oss i en övergiven villa. Den har varit utsatt för en viss plundring men inte vandaliserats. I det hypermoderna köket står en liten rund spis, som eldas med kol och används av den inhemska befolkningen. På denna står en gryta, vars innehåll har börjat lukta. Vi bär ut spisen och grytan på gården. I ett rum står en stor bred säng, som plundrats på täcke och lakan, men madrassen är kvar. Ett par av oss ockuperar sängen. Villan kan mycket väl mäta sig med en svensk vad standard beträffar.

I brev till mor daterat E-ville 19 december skriver jag bl. a.: ”I dag är det ganska lugnt här nere. Man pratar om att det skulle vara vapenstillestånd sedan 07:20 i dag. Huruvida det är sant vet jag ännu inte. Ibland hörs enstaka skottlossningar. Vi har  tagit Elisabethville, Camp President Tshombe (Camp Massart), BCK-campen och en del andra viktiga punkter.

Hur det går med min resa hem vet jag inte. Skulle jag åkt hem med sista flighten så skulle jag åkt i dag på morgonen. Då åkte de sista ur gamla bataljonen hem.

Samtidigt som jag sänder detta brev skickar jag min klocka i ett litet paket. Det har kommit vatten i den. Det är bäst urmakaren ruggar den. Försök få den i ordning så fort som möjligt.

Jag skulle gärna velat följa mormor på den sista färden. Jag förstår att det var en vacker sista hyllning hon fick.

Det enda jag fick på Lucia var en liten bit av en lussekatt. Ja här är allt väl, vil- ket jag hoppas det är hemma också.”

Lugnare tider

Onsdag 20 december:  För första gången på  två veckor är det lugnt. Ingen be-skjutning. Vi signalister växlar om att passa radion och telefonen enligt en uppgjord lista. Dessa är placerade på golvet bredvid en madrass med filt. När det blir min tur att passa radion lägger jag mig. Känner mig alert, men tänk om jag somnar, när jag har lagt mig? En stund senare väcks jag av att någon sparkar lätt på mina fotsulor. När jag tittar upp ser jag att det är chefen, förvaltare Stig Alle- vik, som tittar ner på mig. Men han säger ingenting utan fortsätter. Jag skäms över att jag somnat och kommer snabbt upp i sittande ställning.

Torsdag 21 december: Vi drar kabel Camp Massart – Pjäsplatsen. Förbereder oss att fira jul i villan intill pjäsplatsen.

Fredag 22 december: Vi får order att återgå till den ordinarie förläggningen. Städar och flyttar in.

Lördag 23 december: Vård av materielen. På kvällen hjälper några grabbar och jag sergeant Håkansson att lyfta på plåttaket på ett svinhus beläget utanför vår förläggning. Bjuds  på mat och whisky. På kvällen spelar vårt musikband under ledning av granatkastarsoldaten Eliasson aktuella schlagers och julsånger. Tyvärr saknade vi en Vera Lynn, som sjöng för oss. Men det var trevligt ändå.

Söndag 24 december: Den här julaftonen var för många av oss den första vi firat utanför familjen. Snön och kölden saknades. På bordet stod en liten julgran med dekorationer. Lite julmat fanns. Tomten kom i vanlig ordning med julklappar. Var och en fick en liten kopparskål tillverkad i Nordrhodesia! Vi hade stearinljus eftersom elledningarna ännu inte reparerats. Vatten saknades, men vi klarade oss med vattnet från våra vattensäckar. Stadens vattenledningar började så smått fungera och under en timmes tid fick vi natten till julafton kommunalt vatten, som vi hamstrade i hinkar, baljor och badkar.

Måndag 25 december: Juldagen går vi i julottan. Enligt order skulle vi haft va- pen med oss. På vägen hem möter vi ställföreträdande bataljonschefen överste- löjtnant Follin, som naturligtvis ser att vi saknar vapen. Vi får en ganska ordent- lig utskällning för tilltaget att lämna kulsprutepistolerna hemma. Kyrkan låg inte så långt utanför förläggningen. Vi tyckte att det var onödigt att ta med oss va- pen, vilket det naturligtvis inte var.

I brev till Natanael daterat E-ville juldagen 1961 skriver jag bl.a. : ”Sedan några dagar tillbaka råder det lugn här i Katanga. Om kriget är slut är det väl ännu för tidigt att yttra sig om. Men ett faktum är, att vårt utgångsläge är det bästa det någonsin varit. Moise Tshombe bör nog tänka sig för mer än en gång innan han sätter igång igen. Vi behärskar stan´ och de strategiska punkterna runt om den. Flygfältet och våra förbindelseleder dit ut är säkrade. Något organiserat motstånd från Katangaarmén tror jag inte vi behöver frukta för längre. Enligt senaste upplysningar skall det endast finnas 75-100 vita legoknektar kvar.

Det är ju, som du vet, inte bara kriget som tynger oss och utgör ett stort problem. De 30 000 flyktingarna har vi också att ta hand om. Det är ingen lätt sak.

Nu har det också från tidningshåll riktats kritik mot vårt sätt att sköta denna uppgift. Jag skall inte ge mig närmare in på denna oriktiga kritik. Varken tid eller papper skulle räcka till. Detta tal om rasdiskriminering, rashat och att vi skulle åsidosätta flyktingarnas människovärde betecknar jag som ren lögn och något som inte gäller för bataljonens stora flertal. Kanske att det kan finnas någon eller några få med denna inställning. Talet om ett rått och brutalt upp- trädande stämmer inte heller. Det är ingen sinekur att ordna och hålla ordning på dessa matköer. Männen i en och kvinnorna i en kö. Du måste uppträda bestämt och beslutsamt och försöka vara rättvis. Nu är det så att det finns en del ”före- tagsamma” personer som försöker ställa sig i de främre leden i de långa köerna. Sådant skapar oro och irritation bland de andra. En del av dem går snällt iväg till sin plats i kön medan andra tjurigt stannar kvar. Vad gör du då? Du kan inte stå och parlamentera. Då skulle du mista deras respekt och kontrollen över det hela. Det enda är att ingripa hårt och effektivt. Detta betyder, märk väl, inte att gå så långt som till misshandel. Jag har ännu ej använt kolv eller bajonett och inte heller sett någon misshandel.”

Jag nämner också den mycket felaktiga artikel som en journalist från FIB ( Folket i Bild) skrivit.

I samma brev skriver jag vidare: ”Det är tur för oss att det är regnperiod nu. Under torrperioden hade vattenfrågan blivit ett större problem än vad den är. Ledningarna ligger inte så djupt. Granatnedslagen har slagit hål på dem på några ställen. De tropiska skyfallen ger oss tillräckligt med vatten. När man skall duscha är det bara att ställa sig ute i regnet eller under takdroppet. Elektrisk ström har vi inte heller. Men vi klarar oss fint utan.

Det är svårt att föreställa sig att det är jul. Det är ganska varmt och i dag skiner solen ibland.”

I brev till mor daterat E-ville juldagen 1961 skriver jag bl. a. : ”God fortsättning på helgen och det nya året.

Någon hemresa blir det inte för min del förrän i maj. Nu har vi haft lugnt här i nästan en vecka. Hoppas det blir så i fortsättningen också.

I går förmiddag var jag jultomte i flyktinglägret. Vi hade hand om matutdel- ningen då. På kvällen hade hela granatkastarplutonen gemensamt julfirande. I dag klockan 06:00 var jag på julotta i bataljonskyrkan.”

I brev till Natanael daterat E-ville 8 januari 1962 skriver jag bl. a. : ”I dag har vi, granatkastarplutonen, varit ute vid italienska sjukhuset, vilket är flyttat från E-ville till Sabena Camp intill flygfältet. Vår uppgift: Att inhägna sjukhusområdet med taggtråd. Det ligger indier där (gurkhas) från Nepal, Thensing du vet, men ändå är det vi som får utföra detta jobb. Ofta slår denna tanke mig: Hur skulle det egentligen gå om inte svenskarna vore här? En svensk brigad och vi skulle snart sätta Tshombe och hans legoknektar på plats. I ett tal under ”stressen” till befolkningen uppmanade Tshombe den att gå i strid. Tio mot varje indier och irländare, fyrtio mot en svensk. Än flyter nog en del vikinga- och karolinerblod i våra ådror.”

Detta brev har öppnats och på första brevsidan sitter en stämpel med följande text: ”TJÄNSTE Krigsmakten Svenska FN-bataljonen Kongo, Malmö 1.” Ytterligare ett brev skickat runt jultiden hade denna stämpel.

I brev till mor daterat E-ville 9 januari 1962 skriver jag bl. a. : ”Kommer hem på besök gör jag inte. Det går snart till den dag då det åter är dags att styra färden hemåt. Och ett skall ni veta. Jag ångrar inte att jag stannade kvar. Någon risk för att vi svälter är det absolut inte. Men om du vill sända ett par paket Löfbergs lila och några tuber kaviar (inte dill) samt ett par tuber majonnäs vore fint. Ni har ganska bra vinterväder hemma förstår jag. Här regnar det mycket. I stort sett varje dag. När solen kommer fram blir det ganska hett. Regnperioden är väl inte heller slut förrän fram i april.

Jag skall ut och resa i Afrika är meningen om här förblir lugnt. Skall då styra färden till Kenya och Tanganyika vid Indiska Oceanen. Man måste passa på att se så mycket som möjligt när man en gång kommit ut.

Ännu har vi inte släppts ut i stan´ på permission, men under tjänstetid i tjänste- ärenden är vi där nere. Så det börjar bli normala förhållanden här. Polisen samarbetar vi med sedan jul.”

I brev till Natanael daterat E-ville 2 februari 1962 skriver jag bl. a. : ”Det går rykten på bygden för närvarande om att vi skall förflyttas upp till Kindu i Kivu-provinsen. Men förrän de kommit i tryck på papper kan man inte sätta tro till dem. Dock vore det roligt att se en annan del av detta land. Kindu ligger vid floden Lualaba omkring 40 mil söder Stanleywille. Det är i dessa trakter Gizen- gas rebeller härjar. Där är djungel och därmed försämrat klimat. Man lär också kunna få se en del vilda djur. Nyhetens behag är nu över och det är inte utan att det ibland känns en smula långtråkigt.

Livet flyter nu ganska normalt igen. Vi åker till stan´ utan vapen och ingen ofredar oss. Och på kvällarna kan man få permission för att åka ner och äta middag på Leopold II.”

I brev från mor daterat Vaggeryd 6 februari 1962 skriver hon bl. a. : ”Här är kallt 20 grader på morgonen och nu är det redan 15 grader i kväll. Så har vi snö så det går att åka skidor med nöd och näppe kanske. Ja nu hoppas jag du inte lurar oss utan kommer hem, det skall faktiskt bli en högtidsdag den dagen du kommer in genom dörren Fred. Jag kan ej med ord beskriva hur jag väntar. Du kanske vill ha lite kaffe och sill en gång till. Om 2 månader är du kanske hem- ma. I lördags sa´ de på TV och radio att en FN bataljon  på 800 man svenska soldater blivit förflyttad från E-ville till en annan del av Katanga, men sedan har de sagt att det ej var sant. Det stod i Stockholms-Tidningen att det inte finns mer än 660  svenska soldater i E-ville. Det hade kommit från Belgien detta rykte.”

I brev till mor daterat E-ville 8 februari 1962 skriver jag bl. a. : ”Ja, här kommer den förbaskade klockan igen. Den gick ett par dagar men nu är det stopp. De stora visarna går inte runt. Nu hoppas jag att den blir ordentligt lagad denna gång.

När jag kommer hem så köper jag en ny. Kaffe, sill eller kaviar har inte kommit än. Det är över fjorton dagar sedan det kom ytpost sist.

Ännu har vi inte flyttat. När det blir vet jag inte. Tshombe har bl. a. vädjat att vi ska´ stanna kvar.

Så hoppas jag att ni har deklarerat åt mig. I dag har en man från granatkastar- plutonen åkt hem för fylleri. Han var inte ensam. Sex till åkte. Den här killen var väl så gott som ”alko” och så var han skild. Ja, hit skall några med bekymmer inte åka. Sådana åker man inte ifrån.

Det kanske låter konstigt, men befolkningen har inte varit så tillmötesgående och vänlig emot oss någon gång förut som nu. Så det verkar som om det skulle kunna ordna upp sig här i Kongo. Och väl är det.”

I brev till mor daterat E-ville 23 februari 1962 skriver jag bl. a. : ”Tack för brev, kaffe, kaviar, majonnäs och tejp. Majonnäsen var flytande. Den klarade inte resan. Allt det andra var i prima skick.

Nu sitter jag telefonpost på III:e kompaniets expedition. Kompaniet har kompa- niafton i kväll, så vi sköter om det här jobbet till i morgon klockan 08:00. Gra- natkastarplutonen hade fått vara med, men nästa fredag skall vi själva ha plu- tonafton.

I går morse var jag med och sökte efter vapen i flyktinglägret. Där är oerhört skitigt och smutsigt. Men några loppor och löss tycks de inte ha för vi fick inga på oss. Allt gick lugnt till väga.”

I brev från mor daterat Vaggeryd 18 februari 1962 skriver hon bl.a. : ”Wåge Tolf (min lärare i folkskolans 5:e klass) hälsade till dig och ville ha adressen till dig. Likaså tandläkaren ville ha din adress av Ingalill sist hon var där, så på måndag skall hon ha den med sig. Han tyckte det var så roligt att få kort från dig, han visade Ingalill det. Ja i går kväll sade dom på TV att Tshombe nekat till att han ville den Svenska FN-bataljonen skulle stanna kvar i Elisabetv. Det stod också i Stockholms-Tidningen i dag.”

I brev till Natanael daterat E-ville 5 mars 1962 skriver jag bl. a. : ”Fortfarande har vi regntid här i Katanga. Enligt statistiska uppgifter är nederbörden för mars 215 mm och för april 55. Som synes så går vi mot en ljusnande framtid på denna front.

Annars är den ena dagen den andra lik. Varannan dag är vi dagpluton, dess- emellan har vi utbildning.

Beträffande leaveresorna så tycks det ha ljusnat betydligt. Jag är i gott hopp om att kunna ta mig ut till Östafrika. Svenska bataljonen har upprättat ett leave- center i Albertville i norra Katanga. Därifrån kan man också resa till Goma, som ligger vid Kivusjön. På denna resa får vi vara kockar själva och vapen (kulsprutepistol) medföres. Även denna resa ämnar jag söka hinna med. Har 33 leavedagar till godo. De representerar ett ganska gott kapital, omkring 60 kr för varje outtagen dag.

Tycker det är ganska konstigt att du kunnat bli så TV-biten. Jag undrar hur länge det skall dröja innan TV kommer till Kongo, 10, 25 eller kanske 50 år. Svårt att bedöma. Det är svårt att överhuvud taget säga något om allting här i detta land.

När du skriver om skymningen så kommer jag att tänka på Pär Lagerkvists dikt ”Det är vackrast när det skymmer”. Av de dikter jag läst av honom tycker jag denna är en av de vackraste. När jag kommer hem har våren övergått i försommar och jag skulle tro att träden börjat grönska. Jag ämnar ha en eller flera veckor ledigt och njuta av denna vackra tid. Sen´ gäller det att försöka hugga i på allvar.

I dag är det två månader kvar tills den första flighten ur den nya bataljonen flyger från Sverige.

Ja, det blir nog inte med saknad jag lämnar soldatlivet och återgår till mer normala förhållanden. Som jag känner det just nu så har det inte något mer att ge för min del. Jag skulle inte ha något emot att bo i Afrika om jag hade ett civilt jobb av något slag. Men att gå och trampa runt i den ganska färglösa dagsrutinen här vill jag inte göra.

Jag påbörjade det här brevet på siestan i dag, men avslutar det inte förrän nu i kväll. Det har inte regnat i dag, så det har varit ganska hett.

Var inne på sektion III i eftermiddags och pratade med furir Brage om leave- resorna. Som det låter på honom kan vi satsa på Östafrikaresan. Då kommer Värnamo Nyheter att få åtminstone ett resebrev.

Furir Brage var en av dem från XII:e bataljonen som satt fången i Kipushi. Han hade rekat och kom tillbaka för några veckor sedan. En bra grabb! Var vid Vic- toriafallen samtidigt med honom. Ungefär en vecka efter det vi kom tillbaka blev han tillfångatagen.

Skickade en djungelkniv för några veckor sedan. Den kommer från Camp Mas-sart och har felet att den är ny och oanvänd. Har försökt skaffa en gammal ge- nom ”yxor” (afrikaner) som jobbar i campen. Men ännu har de inte kunnat skaffa någon. Antagligen vill ägarna inte sälja dessa knivar eftersom de nog är ganska beroende av dem.”

Det blev inte någon resa till dessa orter för min del. När det blev dags gick fär- den till Albertville vid Tanganyikasjön i Kongo och Kigoma i dåvarande Tan- ganyika. Landet bytte namn till Tanzania 1963.

I  brev till mor daterat E-ville 6 mars 1962 skriver jag bl. a. : ”Skriver för att be er taga ut en check på 25 pund. Jag och Johnson ämnar åka på leave till Öst- afrika. Det blir en resa på nio dagar. Den kommer att gå till Nairobi, Mombasa och Dar es Salam.

Det är alltså engelska pund och en check ni skall ta ut.

Ordna detta så fort som möjligt och sänd dessa i ett brev. Det blir mellan 350-370 kr ni får lägga ut så länge.”

I brev till mor daterat E-ville 10 mars 1962 skriver jag bl. a.: ”Det var roligt att ni tyckte om halskedjan. Skickar en till Ingalill i det här brevet. Vanja och Rosie får också var sin. De där stora huvudena jag köpte i Kitona finns inte här. Men svarta mindre i ebenholts  finns. Jag har ju köpt en förfärlig massa bråte och själv har jag inte användning för allt. När jag kommer hem skall jag titta över ”kaffeveden” och försöka dela med mig rättvist. Skinnet är ett springbocksskinn och jag köpte det i Rhodesia. Pinnarna är väl elfenbenspinnar. Dem köpte jag i Rhodesia. Det är cocktailpinnar. Ingalill och Leif skall nog få sina byster, de skall inte oroa sig över det.

Min kompis Johnson och jag har anmält oss för en resa till Östafrika. Den kom- mer att gå om 14 dagar. Skall se vad jag kan skaffa för souvenirer då.

Du frågar om du skall skicka något. Kaffe och piprensare. Sill vill jag inte ha. Det är egentligen din inlagda sill jag tycker om. I går fick jag ett paket kaffe från Kjell Johansson (en kompis från bataljon XII). Han som bodde hos Hildurs flicka i Jönköping.

Hälsa och tacka Leif för hans jobb med mina betyg.

Har skrivit till rektor Sallnäs och frågat om jag kan beredas plats i den pågående kursen. Kommer ju hem lagom till att hoppa in där jag slutade. Skickade brevet nu i veckan så jag har inte hunnit få svar än. Men finns det bara möjlighet för honom att ordna det så gör han det. Har fått kort från honom och övriga lärare på Sörängen samt från tandläkare Neuman och hans fru. Ljuset har gått i kåken så jag får skriva i skenet av ett stearinljus. Nu kom ljuset.”

I brev till mor daterat E-ville 16 mars 1962 skriver jag: ”Tack för checken, den kom i går. Så nu kan resan få gå vilken dag som helst för min del.

Det var roligt att höra att ni alla är friska och krya. Själv mår jag bara bra. Regn-tiden börjar närma sig sitt slut. Vi har haft solsken några dagar i sträck nu. Men det är ganska varmt. Här inne visar termometern på 32 grader fast klockan inte är mer än 11.

Vi har gått vakt vid vattenposterna i och runt flyktinglägret en vecka. I morgon övertar Lv (Lv-troppen från Lv 6, Göteborg) denna vakt. Allt har varit lugnt hitintills. Vi skall nu skärpa åtgärderna mot flyktingarna så att de om möjligt börjar vantrivas och vill flytta. De har det för bra. Får mat utan att behöva göra något. Öltillförseln och hembränneriet skall vi försöka stoppa. Gubbarna kan sitta och dricka Simba hela dagarna och spela kort.

Fick brev från Lasse i går. Han skrev bl. a. att rektor Sallnäs fyllde 60 år i sön- dags. Jag har skrivit ett gratulationskort. Visserligen är det försenat, men bättre sent än aldrig heter det ju.

I dag kom ett meddelande om att vi kanske skall övertaga bevakningen av flyg- fältet här i E-ville. Den indiska bataljon som nu bevakar det skall antagligen  förflyttas till Leopoldville. Varför vet jag inte. Kanske Tshombes resa dit är  orsaken. Om vi blir förlagda till flygfältet får vi bo i tält. Lite omväxling alltså.

I dag är det medaljutdelning. Vi som förut har den får ingen förstås. Rotationen blir enligt de uppgifter som nu föreligger mellan den 5-16 maj. Vi kommer att åka i första omgången, så jag beräknar att vara hemma omkring den 10-12 maj.

Jag tar väl igen mig en vecka, sedan åker jag till Sörängen. Tror inte det möter något hinder att jag hoppar in i sommarkursen. Den börjar den 30 mars och slu- tar den 27 juli.”

I brev från Natanael daterat Vaggeryd onsdag kväll (troligen 21 mars) skriver han bl. a. :

”Dyre Broder!

Våren är här! Det är säkert. Magnis och jag har varit och mött honom i kväll uppe vid Hankabo. Det var en riktigt trevlig och trivsam promenad vi hade och

jag funderar allvarligt på att omsätta den för en större läsekrets.

Nog om detta. Jag tackar dig för din välvilja att sända mig en djungelkniv. Jag är rädd att jag ställer till lite oreda för mig med mina krav men du är ju en fri man, som kan göra som du behagar. Men skall jag vara riktigt ärlig så kunde han ju gott ha varit lite mer använd, jag hade liksom föreställt mig den så, men den duger ju gott att hänga i mina samlingar på min museievägg nere i källaren. Så du var ju alldeles riktigt inne på min tankegång när du gav uttryck åt vad du trodde jag trodde – och tyckte. Well, jag tackar dig än en gång för den goda vilja du har gett uttryck åt.

Men så retas du ju lite med att tala om dina resmål. Kenya, Nairobi etc. Det är ju större svängar än dem jag tar upp till Hankabo. Men jag får vara nöjd med det lilla och är det. Även om jag inte skulle ha något särskilt emot att göra de där tripperna. Men ett vet jag –  Våren kommer inte på samma sätt någon annan- stans än vad den gör i mina hemmamarker. Inte ens Kilimandjaro kan därvidlag konkurrera. Ty våren är något förunderligt och jag upphör aldrig att förvånas över och glädjas åt den. Tänk dig själv när nu solen börjar gå illa åt snön därute på de öppna platserna där det blir så rara små runda fläckar, barfläckar kring varje litet grässtrå som stack upp genom snötäcket. Och kring hus och träd blir det alltfler frizoner för varje dag som går. Men intet är som väntans tider säger skalden. Och han har rätt!

Dagarna gå sin jämna lunk, fyllda med arbete och längtan. Vi är alla friska och krya i min familj och fast vi inte har någon egen bil så skall vi ju inte klaga. Vi har ju TV och om en stund skall jag slå mig ned och höra på en debatt om skär- gården och dess befolkningsproblem. Nils Lindman i Sveriges radio har i en tidningsartikel hävdat att skärgårdsborna borde flytta in till fastlandet och få det lite bekvämare. Men detta skulle han inte ha kläckt ur sig ty nu har det blossat upp en ganska intensiv presstrid om saken och i kväll skall han få tillfälle att försvara och förklara sig. Och det vill jag höra och sedan får mina kära vänner, när och fjärran, tycka och tänka vad de vill om min intellektuella standard. Nu kanske du fick så du teg där nere på ekvatorn.

När jag nu sätter igång igen så har jag tack vare TV varit i Angola 30 minuter och i trekvart i Stockholms skärgård. Båda besöken var givande och intressanta och jag hade inte fått vara med härom såvida jag inte haft min ”dumburk”. Därutav kan du säkert förstå nyttan av att ha en dylik. Och nu måste du snart hasa dig av hemåt igen ty nu har Hallby gått upp i allsvenskan i handboll. Jag vet hur detta glädjer dig. Förresten så kommer ju en del krigare hem efter att ha ”tagit om hand” en del prylar där nere. Ja, det låter inte så bra, särskilt då med hänsyn till den utländska propagandan. Men tydligen försöker befälet hålla er alla i Herrans tukt och förmaning. Viktigast är dock att ni inte tager något som helst för de små svarta flickebarnen, som ofta är mycket välsvarvade och borstar sina tänder. Jodkaliklora. På tal om svarta kvinns så blev jag i kväll mer impo- nerad än vanligt när jag såg de svarta kvinnorna i Angola med stor ledighet bära sina bördor på huvudet. Skall du och jag göra om detta måste vi öva mycket.  Men kanske det kunde lyckas om vi bleve gamla nog. En annan sak som jag noterade är att om jag kommer till Afrika någon gång (Centralafrika) så skall jag inte gå till de svarta för att se på deras nationaldanser eller vad det nu heter. Jag kan alla slags danser som praktiseras i Afrika numera. Jag har sett dem i TV.

Nu är det onsdag kväll och min broder Gustaf har tagit vår typewriter så jag slutar med blyertspenna. Magnis ber om sin allra varmaste hälsning. Kanske att han skriver ännu ett brev innan du muckar. Men jag tror inte han hinner ty han har så mycket att göra. Ja min vän, nu slutar jag för denna gång och hoppas du klarar dig nu i själva spurten. Hälsa alla vänner i Nairobi och i Kenya från mig. Jag kommer när jag hinner men vill gå to California först. Hej! Vännen N Boberg.”

Kamina 31 mars – 3 maj 1962

När slutligen order kom om den svenska bataljonens förflyttning blev det inte Kitona, Kivu, Kasongo, Jadotville eller Kolwesi, som det talats om ibland, utan Kamina. Denna bas är belägen c:a 400 km nordväst om Elisabethville. Kamina var både en armé- och flygbas. Den var alltså en stor anläggning. Det sades att den belgiska regeringen skulle flytta hit vid ett nytt storkrig i Europa.

Så småningom kom elförsörjningen igång. De få generatorer som fanns förmåd-

de endast ge el till de viktigaste platserna. Kraftverket i Kilubi, beläget c:a 80 km norr om basen var ur funktion sedan striderna i september 1961, då det be- sattes av balubahövdingen Kasongo Niembos soldater. Niembo var den ende balubahövding som stödde Tshombe. Basen ligger på en höjdplatå c:a 1 000 m över havet, tillräckligt för att ha ett bra klimat.

Tjänsten i Kamina blev ganska enahanda. Den bestod mest av patrullering och vakttjänst. Förutom vi fanns här också en bataljon från Ghana samt det etiopiska och svenska jaktflyget. Tillsammans svarade vi för basens försvar. Överste Waern var högste chef. Då Ghanabataljonen helt saknade pansarvärnsvapen ställde Waern en svensk granatgevärsgrupp till bataljonens förfogande.

Den 14 september 1961 gjorde gendarmerna ett huvudanfall mot basen. Det slogs tillbaka av det till irländarna avdelade svenska V:e kompaniet under reservkaptenen Fred Lundqvists ledning.

I brev till mor daterat Kamina 6 april 1962 skriver jag bl. a. : ”Tack för breven. Klockan har kommit och verkar gå någorlunda bra. Kaffet har inte hunnit fram, men jag får det nog till påsk. I dag är det bara 14 dagar dit.

I lördags (31 mars) for jag hit och nu har vi installerat oss i våra förläggningar som ligger ganska nära flygfältet. Ännu har vi inte fått skåp eller bord, men de kommer väl så småningom. Elektriskt ljus saknar vi också och något annat att lysa oss med har vi inte. När det mörknar vid halvsjutiden på kvällen är det inte mycket annat att göra än att krypa till kojs. Men det skall komma turbiner så ljuset kommer väl med tiden.

I dag regnar det. Det började i natt och har fortsatt med uppehåll på ett par tim- mar på morgonen. Men det klarnar nog upp fram på eftermiddagen.

Den här basen är den största i Kongo. Den rymmer 12 000 man. När det en gång blir aktuellt att FN-trupperna dras´ bort från Kongo är Kamina det ställe de sist lämnar. Det är alltså den viktigaste FN-basen vi bevakar tillsammans med en bataljon från Ghana. Basen är ganska isolerad. Ligger mitt ute på den stora Ka- tangaslätten. Bara gräs och glesa skogspartier så långt ögat når. Ett trist men än- då ganska fascinerande landskap.

Rustmästaren som krockade med en bil och dödades kände jag igen. En trevlig grabb!

Det är klart att det blir roligt att komma hem, men ändå känns det en smula ve- modigt att skiljas från det här. Vi är ett gäng som har svetsats ihop under strid och mindre pressande förhållanden. Några av dem stannar ju också kvar. Hade jag inte haft Sörängen att komma tillbaka till utan ställts inför utsikten att åter ställa mig på en fabrik, hade jag stannat här ännu en bataljon. Men som sagt om en och en halv månad börjar jag där. Jag är hjärtligt välkommen skriver rektor Sallnäs.

Lasse Gennemark skrev att sista geografitimmen, innan de slutade förra kursen på Sörängen, läste Marie-Louise Sallnäs upp ett brev jag sänt och talade om att jag kommer att börja sommarkursen.”

Marie-Louise var lärare på Sörängen och hyste ett brinnande intresse för Afrika.

I brev till Natanael daterat Kamina 7 april 1962 skriver jag bl. a. : ”Ja, så har vi äntligen förflyttats och till råga på allt till ovan nämnda plats. Det är inte tu tal om utan att det var skönt att få röra på sig och byta miljö. Men jag är inte vidare glad åt Kamina. Tidigare låg jag i Kitona. Enda skillnaden mellan dessa baser är att den här är mer än dubbelt så stor. Byggd för 12 000 man. Naturen skiljer sig en del från den som finns i Kitona. Här är enbart bush. I Kitona hade vi djungel också, vilket ju gjorde klimatet mindre lämpligt för européer. En massa svenska tekniker och våra ”tunnor” med dess personal ligger förlagda här.

Två swimmingpooler finns här, men de måste båda ses om innan de kan an-vändas. Det var indier vi avlöste och förutom vi finns här en Ghanabataljon. När man avlöser icke europeiska trupper får man räkna med att de tekniska grejorna inte fungerar. Något elljus har vi inte (Sedan striderna i september råder akut brist på elkraft vid basen. Endast några få generatorer finns). Så under en vecka har man fått bo i mörker under kvällarna. Det blir mörkt redan före sju.

Kamina är FN:s viktigaste bas och den våra trupper kommer att sist lämna, när det en gång blir aktuellt att trupperna dras från Kongo.

Att avsluta sin aktiva militära bana med att ligga under fältmässiga förhållanden uppe i Kindus fuktdrypande djungler hade varit mera i min smak. Jag frågar inte mycket efter bekvämligheten. Jag vill se vad jag tål!

Har kanske nämnt tidigare att jag hoppar in i andra årskursen, när jag kommer hem. Hade stannat ännu en bataljon, om jag inte haft Sörängen att återvända till. Skulle nog inte stå ut med att än en gång stå på någon industri och längta ut. Jag har snart varit från den två år nu.

Östafrikaresan har jag fått lägga på hyllan till stor besvikelse (beroende på att det flyg som skulle transportera oss inte fick rätt bränsle och därför inte kunde ombesörja någon transport). Men utan sådana går man inte genom livet, som du vet. I stället har jag anmält mig för en resa till vårt nyupprättade leavecenter, som ligger i Albertville (numera Kalemie) vid Tanganyikasjön. Därifrån hoppas jag kunna göra en del utflykter, bl. a. en båttur över sjön till den svenska mis- sionsstationen som ligger i Kigoma (nu får du nog använda kartan).

Nu har vi fått skåp så jag får sätta igång att skura ur mitt. Då har man lite jobb på lördagseftermiddagen. Det är en sak jag vill be dig om. Ordna med  att Vär-namo Nyheter efter påsk sänds hem i stället för till Kongo.”

Allmänt

Efter jul stabiliserades situationen och några strider utkämpades inte mellan FN och Katangaregimen under min fortsatta tid i Kongo. Så småningom kunde vi åter gå in till centrum och klippa oss, köpa souvenirer eller äta en god middag. Men ett stort problem återstod för den svenska bataljonen, nämligen de 15  svenskarna som hölls fängslade någonstans, förmodligen utanför Elisabethville. I det labila läge som rådde kunde de mycket väl mördats av sina fångvaktare. Det hela slutade dock lyckligt och den 15 januari frigavs fångarna. Överste Waern såg till att de fick en så festlig måltid som våra resurser medgav.

Lugnet hade nu i stort sett återkommit, men propagandan emot oss fortsatte. Under striderna hade motståndarna bl. a. basunerat ut att svenskarna hade de- serterat. Nu, efter det att vi besegrat gendarmerna, kallades vi för krigsmaskiner! Det var snabba svängningar! Så gott vi kunde försökte vi förhindra plundringar av tomma hus. Det var förståeligt om baluba ville lägga beslag på inventarier i husen. Tshomberegimens behandling av balubaflyktingarna hade varit under all kritik, mycket beroende på inrikesministern Godefroid Munongo som ansågs vara regimens starke man.

Vår bataljon hade fått ett stort flyktingläger på 40 000 – 60 000 baluba att ta hand om. Vi ansvarade för matutdelning, ordning och beskydd m. m. Mellan 35 och 40 ton mat transporterades fram och delades ut två gånger i veckan. Problem fanns bland annat på grund av den kriminella organisation som kallades Baluba Jeunesse. Den bestod av ungdomar som tog upp skatt av övriga invånare i lägret, tränade strid, använde och sålde droger. De var beväpnade med vapen av olika slag såsom spikklubbor, cykelkedjor, spjut, machetes, gevär och pistoler. De  gav sina styrkor militär träning.

Det uppstod ibland ”skarpa  situationer” men jag var aldrig inblandad i dessa. Det var den oberäkneliga Baluba Jeunesse, som när den var drogad, ställde till det. Vid matutdelningen kunde det ibland uppstå spända situationer när före- tagsamma personer försökte gå före i kön. Då kunde man ibland tvingas göra ”bajonett på” för att lugna ner situationen. Men allra effektivast var våra hundar, som snabbt återställde ordningen.

Vi gjorde också kontroller då vi letade efter vapen och droger. Ibland gav dessa lön för mödan. Vattenposterna där flyktingarna hämtade dricksvatten kontrol- lerade vi varje dag och det kunde hända att vi fick stänga rinnande kranar. Vattnet levererades av stadens vattenverk.

När man patrullerade i flyktinglägret dagtid, tog en paus och satte sig någon- stans kunde det komma ett dussin småpojkar och sätta sig. De var alltid glada och kröp nästan  upp i knäet. Vid ett tillfälle gav jag en grabb en slant och bad honom köpa en ask tändstickor. Jag ville pröva om han skulle komma tillbaka med asken eller valde att ta slanten och försvinna i det stora lägret. Han var snart tillbaka med både tändsticksasken och växeln, vilken han fick behålla. En annan dag, när en kamrat och jag tjänstgjorde i lägret, fick vi se en kvinna, som stod och stekte något i sin stekpanna av järn på sin lilla koleldade, runda spis. Vi blev nyfikna och gick fram till henne för att se vad hon anrättade. Det var några slags vita larver antog vi, som kokade i mängder av olja. Språkförbistringen hindrade oss att ta reda på vad som fanns i pannan. Kvinnan sträckte fram den och bjöd oss. När larverna låg och kokade i oljan kunde inte några bakterier leva, så vi tackade och tog var sin. Den smakade inte mycket och vi blev inte dåliga i magen.

Hygienen var naturligtvis ett problem i ett så stort läger. Vattentillgången var begränsad, WC fanns inte, men på något sätt klarades dessa problem. Några epidemier utbröt inte. Men när man rörde sig i bushen runt lägret fick man noga se efter var man satte fötterna. Överallt låg avföring och det luktade värre än dålig parfym.

Chef för lägret var den svenske majoren Arne Forslund. Överste Waern skriver i sin bok Katanga: ”Eldsjälen i vårt arbete för flyktingarna var majoren Arne Forslund. Han var reservofficer och brukstjänsteman i det civila och lyckades tack vare sitt vänliga men bestämda sätt få god kontakt med hövdingarna för lägrets tolv stammar. Därvid hade han hjälp av sin gode vän Stig von Bayer. Dessa två lade ner ett oerhört arbete på att bistå flyktingarna och ryckte ofta ut med patruller för att avstyra bråk.”

På Nyårsdagen 1962 tackade flyktingarna oss med en stor procession på den stora vägen som gick förbi vår camp.  I talkörer skanderade de: ”Vive l´ONU!” (”Leve FN!”) och ”Merci l´ONU!” (”Tack FN!”). Det kändes varmt i hjärtat! Denna dag hyllar de också sina avlidna.

Vi gick nu nattpatrull mellan klockan 18:00 – 06:00, vilket innebar att två man med tvåtimmarspass gick runt vid förläggningens yttre gränser. Några incidenter var jag inte med om. Vi var efter tre veckors strider en väl samövad pluton. Vi hade inte några fler övningar med våra granatkastare. I april åkte vår avhållne och mycket respekterade chef, förvaltare Stig Allevik, hem till Sverige för att utbilda den granatkastarpluton vilken ingick i bataljon XVI, som i början av maj skulle avlösa oss. Denna pluton fick de kraftigare tolvorna, som hade mycket längre skottvidd och större eldverkan än åttorna. Den som har gått på en ned- slagsplats kan mycket tydligt se skillnaden i eldkraft.

Innan Allevik åkte hem för att utbilda den nya granatkastarpluton, som skulle avlösa oss, bjöd han hela plutonen på en ordentlig fest med mat och dryck. Vi hade en mycket trevlig afton.

Granatkastarplutonen ingick i III:e kompaniet, men under Alleviks tid ställde vi sällan upp tillsammans med detta. En morgon kom kompanichefen när förval- taren visiterade oss. Han tyckte att det inte gick riktigt reglementsenligt till och påpekade det till Allevik som svarade: ”Vi är för helvete inte på en kaserngård i Sverige nu!” Vi hade våra egna morgonuppställningar då vi fick reda på dagens beting eller vad som för övrigt var på gång. Jag minns en uppställning när vi fick en ordentlig utskällning av förvaltaren. Han avslutade med: ”Era djävla sump-runkare.” Jag hade aldrig hört detta ord förr och frågade kompisarna vad ordet betydde. Men ingen visste det. Inte ens stockholmarna. Jag frågade inte för- valtaren, vilket antagligen berodde på den stora respekt vi hade för honom. Senare har jag tagit reda på att de män som tog hand om fisken, när fiskarna kom till Stockholm med sin fångst, höll den levande genom att vagga den fram och tillbaka i vatten så att den var fräsch när det var tid att sälja den nästa dag.

Vid ett tillfälle anställde vi en ”boy”, en ung afrikan som bodde i flyktinglägret. Hans uppgift var att städa vår villa, tvätta och stryka våra kläder. Detta var naturligtvis inte tillåtet och han kunde inte gå in genom vakten. Vi hade hittat ett hål i den täta häcken, som omgav lägret, där han kunde smita in. I samband med anställningen uppstod ett stort problem. På ett skåp i vårt ”vardagsrum” stod en skål med råttgift. Det såg ut som färgglada påskpraliner. Våra kunskaper i swahili och franska var begränsade. Men efter en del ”studier” i båda språken lyckades vi förklara att detta inte var något godis, som gick att äta. Arrange-manget nådde efter en ganska kort tid chefens öron. Då fick vi order att ome- delbart säga upp vår ”boy”. Vi diskuterade saken och beslöt oss för att avvakta med uppsägningen. Men ganska snart fick vi en skarpare order att verkställa den. När vi väl gjorde det hade den unge grabben svårt att förstå orsaken. Men efter en tid förstod han att jobbet var slut. Det var naturligtvis  mindre välbetänkt att anställa den här personen. Det visade hur enkelt det var att komma in i vår förläggning. Vad jag vet var det dock inte någon som försökte.

Fritiden

Vad gjorde vi då på vår fritid? Förutom brevskrivning kunde det vara läsning, schack- eller kortspel. Det senare kunde vara mindre bra om det spelades om pengar. Jag hade en kompis på min tidigare pluton som hade spelskulder, när han åkte hem före julen 1961. De flesta av oss såg dock till att vi hade ett litet sparkapital efter avslutad tjänstgöring. Fotboll, pingis, badminton och bad ingick också  i fritidssysselsättningarna. Under bataljon XII spelade vårt fotbollslag   bl. a. mot ett lag från Rhodesia. Vi kunde bada på Lido som tillhörde Union Miniére eller på det flottare Club de Bassin.

Maten

Officerare, underofficerare och underbefäl åt på sina mässar. Manskapet åt i matsalar på sina kompanier. Alla fick samma mat. Den lagades gemensamt för all personal vid kompaniernas koktrossar, som var inrymda i före detta boyhus i lägret.

Till lunch fick vi ofta pem (vakuumtorkat potatismos) och till detta amerikanskt bacon, som smakade tran.

Till middag kunde vi få djupfryst kyckling eller kalops på djupfryst kött. Kyck- lingen kallades ADL-kråka. Namnet härstammade från Gaza.

En gång fick vi antilopkött. Det var en kulinarisk höjdpunkt. En mycket kort tid i början av vår vistelse fick vi mjölk till lunchen. Den togs bort med motiver- ingen att den innehöll för mycket bakterier. Ibland när vi tyckte maten blev för ensidig köpte vi corned beef (kött på burk), syltlök, potatis eller ris, som vi tillagade på villans elektriska spis. Vi hade en kompis med goda kontakter i köket, som i bland fick ett flak ägg, vilka vi stekte och åt med vitt bröd till, s. k. ökenmacka. Namnet kom från de soldater som tidigare varit i Gaza. När vi inte hade tillgång till spis gjorde vi dem över öppen eld på en spade.

På vårt, manskapets, marketenteri fanns det förutom läsk även starköl. Starkare drycker såsom gin och whisky hade endast befäl och underbefäl tillgång till på sina mässar. Det var dock inte dyrt att köpa dessa drycker på stan´.

När det var lugnare perioder kunde vi gå in till stan´ och äta gott på t. ex. Leo- pold II. Vid ett tillfälle träffade vi, när vi tog en cognac efter maten, en överste- löjtnant i Katangas gendarmeri. Han var polack och hade kämpat i andra världs-kriget. Han hade också varit i Sverige. Vi hade en trevlig pratstund. Så var inte alltid fallet när svenskar och gendarmer träffades.

Resa i Afrika med flyg och båt

Ett par dagar före påsk detta år, 1962, fick jag tillfälle att göra en resa till Albertville (nu Kalemie), som ligger i norra Katanga vid  den långsträckta Tanganyikasjön. Vi flög från Kamina med ett av de Transairplan som chartrats av FN. Passagerarna var FN-soldater och afrikaner. Särskilt fäste jag mig vid en afrikansk familj bestående av man, hustru och två små barn omkring sex och åtta år gamla. Den åttaårige pojkens stora bruna ögon lyste av spänning och förväntan. Kanske var det hans första flygtur?

Planet lyfter från det stora flygfältet och snart befinner vi oss över den ändlösa bushen med kursen mot nordost. Det känns konstigt att tänka sig att man på några få timmar kan förflytta sig över avstånd som det tog Stanley eller Living-stone månader under svåra strapatser att tillryggalägga. Jag tittar då och då ut genom det lilla runda fönstret. Regnperioden, den värsta man haft på en mans-ålder, är slut och under oss ligger landskapet vackert grönt. Men om en månad skall allt vara gulbrunt och nerbränt av den starka solen. Då kan man här och var se stora svartbrända områden och på en del ställen stiger rök upp, som talar om att det brinner i det höga elefantgräset. Sjöar eller översvämmat land ligger blanka under oss. Plötsligt upptäcker jag en flod, som blänkande ringlar fram genom det mjukt kuperade landskapet. Det är Lualaba, en av Kongoflodens källflöden, upptäckt och utforskad av Livingstone 1868-1871. Landskapet börjar ändra karaktär. Slätterna med de låga kullarna övergår i alltmer kuperad terräng. Det är Riftadalens randberg vi ser. Denna dals botten upptages av de stora Al- bert-, Edward-, Kivu- och Tanganyikasjöarna. På höjdernas sluttningar klänger byarna och man kan se de rutor, som bildar fälten, på vilka man odlar maniok, majs och sockerrör. Jag tänker, när jag ser lerhyddorna med dess grästak: ”Här har vi det gamla Afrika. Det Afrika som finns avbildat i barndomens minnen.” Nästan motvilligt återvänder jag till verkligheten.

Jag ser åter på den unga afrikanska familjen. Mannen är inte klädd i höftskynke och bär inte på pilbåge eller spjut. Han är klädd i ren vit skjorta med slips och en snygg välpressad kostym. Kvinnan är klädd på afrikanska kvinnors vis, iförd en vackert färgrik sari. De båda barnen kunde, om man bortser från hudfärgen, vara ett par svenska barn vilka som helst. Jag tittar på klockan. Vi bör snart vara framme vid målet. Då känner jag att planet lägger sig i en högersväng och när jag ser ut, upptäcker jag en väldig, blåskimrande yta, Tanganyikasjön. I fjärran ser jag höga berg, nästan svarta, inhöljda i en blåaktig slöja av solrök. Det är Tanganyika, som ligger därborta. Inne i viken ser jag stan´. Den är inte stor. Under oss är nu flygfältet. Där står några flygplan och en bit från landnings-banorna ligger tusentals rödgula bensinfat. Bensinen och oljan till FN i denna del av Kongo kommer med pråmar över sjön från Tanganyika till Albertville, fraktas sedan med flyg till Kamina, Elisabethville och andra platser i Kongo.

En indisk Dograbataljon är förlagd hit. Dogras kommer från mellersta Indien. Officerarna är ofta sikher. Ståtliga, högväxta män med skarpt markerade drag och ett vackert svart skägg samt en blå turban på huvudet.

En svensk bil skall hämta oss. Den dröjer och några av oss lastar upp bagaget på en indisk bil, som kör oss till vårt kvartér i stan´.

Albertville

Albertville är en typisk kolonialstad. Dess centrum är beläget längs en enda gata kantad av höga kokospalmer. Husen är låga. Oftast har de en eller två våningar ägda av indier. De är också ägare till de små butikerna, som ligger längs trottoarerna. Indierna utgör ett markant inslag i befolkningsskiktet. Få vita syns till. Många av dem har lämnat staden och sökt sig till en tryggare vistelseort. Utanför affärerna, de flesta av dem handlar med tyger och kläder, sitter afrikaner vid symaskiner av märket Singer och syr färggranna skjortor. Gatuförsäljare sitter på de dammiga trottoarerna och säljer fisk, frukt, rotfrukter, majs, bönor, sockerrör och en del andra varor nödvändiga för livets uppehälle. Hundar ligger och dåsar på något skuggigt ställe eller lufsar slött omkring. Längs gatan pulserar trafiken med ett starkt inslag av vita FN-bilar. Luften tycks stå stilla och man fylls av olika luktförnimmelser. Bensinångor blandas med lukten från färsk, torkad eller halvrutten fisk och den sötaktiga doften från svartglänsande afrikaner. Kvinnorna i sina färgrika saronger och stolta hållning, de europeiskt klädda männen och de ofta trasigt klädda barnen. Centralregeringens trupper från det avlägsna Leopoldville kontrollerar staden och dess omgivningar.  Överallt ser man ANC-soldater (Armée Nationale Congolaise) iförda grågröna eller camouflagefärgade uniformer. När min kamrat och jag går uppför gatan i den stekande solen upplever jag allt detta som en brokig kontrast. På gatan en jäktigt pulserande värld! Längs trottoarerna ett nästan tidlöst lugn, oberört av trafikens hets.

Staden är sig inte lik säger min vän, som varit här för ett halvår sedan. Jag förstår vad han menar. Att det är en stad som går mot sitt förfall syns tydligt. Vi sneddar över gatan och går in på en bar, som ägs av en före detta storviltsjägare. När vi kommer in i lokalen ser det nästan ut som om den blivit plundrad. Endast några bord och stolar finns kvar och hyllorna bakom disken är nästan tomma. Golvet och bardisken är smutsiga och fläckiga. Några stojande afrikaner finns därinne. Vi sätter oss på stolarna vid bardisken och kongolesen, som står bakom den, tar fram två Primus (ett kongolesiskt öl) och två glas. Han har ingen öpp- nare utan ”grinar till” och biter ett stadigt tag om kapsylen med sina starka vita tänder. Knycker till på flaskan, spottar ut kapsylen och häller upp ölet, som är varmt. Under tystnad dricker vi vårt öl, var och en upptagen av egna fun- deringar. Några meter utanför ingången, i en torr fördjupning, ligger en  c:a. tre meter lång krokodil. Om den fortfarande levde var svårt att avgöra.

Jag hann låta sy upp två par shorts och två skjortor hos en av de skräddare som satt vid sin Singer symaskin på trottoaren. Shortsen var av kakityg och  skjortorna av annat bomullstyg i starka färger. Jag var nöjd med arbetet. Det var inte dyrt. Kläderna finns fortfarande i min garderob.

Så blev det då dags, omkring klockan 18:00, att gå ombord på den kombinerade last- och passagerarbåten. Vi såg till att våra gåvor till missionsstationen, bl. a. en mindre bensindriven generator, lastades ombord. Kvällen var varm och himlen molnfri. Vi inspekterade  hytterna en trappa ner men beslöt att ligga uppe på däcket. Det var ett beslut vi inte behövde ångra. Den stora fullmånen gav en trolsk skönhet åt omgivningen. Innan vi lade ut kom några vita nunnor ombord tillsammans med en grupp svarta flickor i tonåren, alla iförda vita kläder. De gick ner under däck och sedan såg vi dem inte mer. En stund senare hördes vacker sång. Denna tillsammans med fullmånen, som speglade sig i sjön och den varma kvällen  glömmer jag aldrig! Allt var så annorlunda  mot det jag hittills upplevt i Afrika.

Det var fortfarande mörkt när vi lade till en bit utanför hamnen i Kigoma. När det ljusnade såg vi att det låg flera båtar inne i hamnen. Vi beredde oss på en ganska lång väntan innan det blev vår tur att lossa vår last. Men det gick ganska fort och vid frukostdags var vi på väg till missionsstationen, som låg någon kilometer utanför Kigoma. Väl där mottogs vi hjärtligt av missionärerna på stationen, som låg vackert på en höjd.

Regnperioden var i det närmaste slut och  utsikten över det gröna landskapet  hänförande! Inte så långt härifrån hade Stanley funnit Livingstone. Ett av berömda möten i Afrikas historia.

Förutom Rolf  och jag var ytterligare några FN-soldater med, bland dem majoren Claes Sprakarn, chef för II:a kompaniet. Det var en trevlig man, som hade en egenhet. När vi tog farväl sade han: ”Vi ses” – paus – ”kanske aldrig mer.”

Föreståndare var William Björndin och hans hustru Kerstin. Båda smålänningar.  De andra missionärerna var Ethel Angerlöv som var sjuksköterska och hade dottern Siv med sig samt Anna Jonsson. Hon var med sina 65 år äldst men hade  drabbats av ohälsa och skulle åka hem till Sverige. Siv, som var i tonåren, läste per korrespondens. Ethel tog hand om patienterna, som mest var kvinnor.

Vi blev bjudna på smörgåsar och hembakat kaffebröd, som smakade mycket gott.

Efter en stunds konversation frågade Kerstin, som hörde att jag var smålänning, varifrån jag kom. När jag sade att jag var från Vaggeryd berättade Kerstin att hon varit den sista lärarinnan i Uddebo skola, som ligger c:a 7 km väster om Vaggeryd. Skolan lades ner 1950 och blev då privatbostad. Hon kände Arvid och Frank Svensson i Ovdaskog, som inte ligger så långt från Uddebo. De var kusiner till min mor. Hon kände också släktingar till min far, som bodde i Hovslätt och Norrahammar, söder om Jönköping. Hennes föräldrar hade köpt min farmors yngste brors hus i Hovslätt. Kerstin berättade också att en av missionsstationens bidragsgivare var pingstförsamlingen i Hok, som ligger 10 km öster om Vaggeryd.

Rolf och jag frågade om vi kunde få stanna några dagar på missionsstationen. Det fick vi gärna. Vi hjälpte bl. a. till med ett kyrkobygge. En dag, när vi var där och arbetade, talade William om att en av de svarta männen, som jobbade på bygget, hade inbjudit Rolf och mig att äta lunch. Han frågade om vi kunde tänka oss att göra det. Det gjorde vi med glädje. När det var dags kom värden och hämtade oss. Vi slog oss ner på en stock utanför hyddan. Det bjöds på en afrikansk köttgryta med ris till. Riset formades till en boll, som man gjorde en fördjupning i och tog upp såsen med. Måltidsdrycken var Coca-Cola. Grytan var god. Samma rätt hade vi en kväll ätit på missionsstationen. Värdfolket åt tyvärr inte med oss. William sade att familjen var glad över att ha fått bjuda oss. Det kändes mycket bra att vi kunnat glädja dem på detta enkla sätt.

Skolan låg mycket vackert med utsikt över landskapet, som var grönt efter regnperioden som snart var slut. Skolan hade tak men bara en vägg och på den satt svarta tavlan. Skolbänkarna var låga och mycket enkla. Eleverna var unga.  De var trevliga och nyfikna utan att vara påträngande.

Vi var med vid en gudstjänst, som hölls i missionsstationens kyrka. Män och kvinnor satt åtskilda. Predikan översattes från swahili till traktens språk. Vi satt på podiet bakom predikanten och blev presenterade för församlingen innan gudstjänsten påbörjades.

William berättade att en ganska stor del av befolkningen var muslimer och att det inte var några problem. Förhållandet till dem var gott.

Staden Kigoma var anlagd av tyskarna. De erhöll vid Berlinkonferensen 1885    Tanganyika, som då kallades Tyska Östafrika. På byggnadsstilen kunde man se det tyska inflytandet. En dag när William hade ärende till stan´ följde vi med och tog en promenad och en enkel fika.

En dag åkte vi ut till den lilla orten Ujiji där Henry Morton Stanley den 10 november 1871 fann upptäcktsresanden och läkaren David Livingstone, som varit försvunnen en längre tid. Där har rests en ganska enkel minnessten.  Stanley visste inte riktigt hur han skulle uppträda vid mötet med Livingstone och yttrade då de berömda orden: ”Doktor Livingstone förmodar jag?” Jag  tänkte: ”Här står du Fred Törnqvist på denna berömda plats 90 år senare.”

På ett vykort, som jag fick före jul 1964 från William och Kerstin Björndin, skriver Kerstin bl. a. : ”Din och Rolfs kyrka i stan´ är nu färdig, den är så vacker.” Kortet visar två noshörningar, som går och äter nedanför Kilimanjaro.

Så blev det dags att återvända till Kamina. Vi flög till Albertville med ett litet plan som tog omkring tio passagerare. Där bytte vi till ett större plan.

Nu återstod inte så många dagar av min FN-tjänstgöring. Det var inte lätt att skiljas från de kamrater som stannade ännu en bataljon. Vi hade kämpat till- sammans under speciella förhållanden. Jag hade min utbildning att tänka på och var välkommen tillbaka till Sörängen.

Torsdagen den 3 maj var det dags att lämna Kongo för den långa färden hem. Klockan 16:00 gick vi ombord på USA Airforce DC 4, som på två timmar flög oss till Leopoldville. Vi övernattade i Camp de Suède belägen i stadens utkant. Dagen därpå, den 4 maj klockan 09:40 lyfte vi från N´Djiliflygfältet och klockan 12:40 passerades ekvatorn. Till Kano i Nigeria anlände vi klockan 15:55.  Klockan 17:25 gick färden vidare från Kano med destination Wheelus i Libyen dit vi anlände klockan 23:20. Efter att ha ätit startade vi från Wheelus klockan 01:20. Det var sista etappen på den långa färden hem. Sundet passerade vi klockan 08:30 och klockan 10:00 landade vi på Arlanda. Vi lastade ur vår per- sonliga utrustning och alla souvenirer. De senare bestod av spjut, pilbågar, giftiga pilar, svärd, vackra arbeten i trä och elfenben och väl garvade skinn från antiloper och andra djur. Souvenirerna låg i en lång trälåda som vi snickrat ihop. Den kunde tagas för en primitiv kista. När sex man bar in den i mottagnings- hallen, tittade de anhöriga stort och vad de tänkte kunde man bara gissa.

På regementet i Strängnäs lämnade vi in vår utrustning och fick ge avförings-  prov. Någon läkarundersökning i övrigt gjordes inte. Det fanns några kamrater som inte mådde psykiskt bra. Det ingick tydligen inte i de ansvarigas föreställ- ningsvärld att svenska soldater, som varit i strid, kunde få psykiska besvär. Själv hade jag turen att inte drabbas.

Söndagen den 6 maj var det dags för hemfärd och vi skingrades när var och en åkte till sina hemorter någonstans i Sverige. Några skulle byta tåg i Södertälje och hade tid att äta lunch innan tågen gick. Bernt Victorsson, kallad ”Tuffe Victor”, smålänning från Växjö, insisterade på att få betala notan, vilket han fick efter en del protester.

När jag sent på eftermiddagen kom till Vaggeryd gick jag in på stationen och bad personalen ringa efter en taxi. En man, som var lite rund under fötterna och som  jag kände igen, bad att få följa med i bilen. Det fick han. När jag kom hem mötte mig mor, mina systrar och min schäferhund Lord. Han trodde först inte sina ögon, tvekade lite innan han hoppade upp och lade sina tassar på mina axlar. Det blev ett kärt återseende.

Jag tog semester en vecka innan jag återvände till Sörängen. En kväll var mina kompisar hembjudna. Det var en trevlig kväll.

Omkring 14 dagar efter hemkomsten kom ett meddelande att jag skulle gå till provinsialläkaren i Vaggeryd. Tecken på amöbainfektion hade upptäckts. Jag hade inte känt av några symptom. Amöban sprids via förorenat vatten och mat. Jag var i gott sällskap. Överste Waern skriver i sin bok ”Katanga”, att även han hade drabbats av detta slemdjur. Skulle det bli en längre sjukhusvistelse? Innan hemresan till Vaggeryd gick jag upp på stadshotellet i Nässjö för att äta en god middag. Hos doktorn nästa dag fick jag 24 tabletter med ordination att intaga 4 varje dag under 6 dagar. Dessutom fick jag ett recept på en flaska 96 % sprit för desinficiering. Glad i hågen över att det fanns goda möjligheter att få bukt med infektionen utan sjukhusvistelse återvände jag samma dag till Sörängen. Kuren var tillräcklig för att bota mig.

När jag börjat min kurs på Sörängen bjöd rektorsparet Hilding och Marie-Louise Sallnäs på middag en kväll. Det blev en trevlig afton, som jag minns med glädje.

Eftertankar        

Över 50 år har nu förflutit sedan de händelser jag försökt skildra ägde rum. Avkoloniseringen av Afrika hade påbörjats och en bättre framtid för denna kontinent och dess människor var en förhoppning hos många, men den delades inte av alla. Stormakterna hade var och en sina egna intressen, som de natur- ligtvis  ville skydda. Kongo var ett stort land med rika naturtillgångar av olika slag. Landet var mellan 1880-1908 kung Leopold II:s personliga egendom.  Under denna tid förekom en förintelse fullt jämförbar med Hitlers. År 1908 tvingades Leopold avstå området till Belgien. Förhållandena förbättrades men utbildningen på högre nivå släpade efter. Bara c:a femton inhemska akademiker fanns när landet den 30 juni 1960 blev fritt.

Man kan bara spekulera i hur landets framtid hade sett ut om Hammarskjöld hade fått leva. Han är, enligt min mening, den bäste och skickligaste av alla FN:s generalsekreterare hitintills. Kanske kunde Kongo med sina naturrike-domar ha varit det mest utvecklade och välmående landet på den afrikanska kontinenten. Men stormakternas agerande satte stopp för detta. USA stödde Joseph Mobuto, som vanstyrde landet under närmare trettio år. Han berikade sig själv, sin släkt och de människor han samlade runt sig. Korruptionen spred sig ohämmat från den politiska eliten och ner genom den statliga förvaltningen. Nästan dagligen får vi rapporter om våld och misär. Infrastrukturen har för- sämrats katastrofalt.

Med den utveckling jag beskrivit ovan, ställer man sig frågan: ”Var det värt att kanske offra livet för att hjälpa detta land?” Totalt nitton svenskar miste livet. Av dessa stupade fem i strid. Jag trodde väl inte att det skulle gå så långt som till ett mindre krig, men jag har aldrig ångrat att jag anmälde mig till denna tjänst- göring. Jag har haft turen att klara mig från både fysiska och psykiska skador. Kongo blev mitt livs stora äventyr!