I Julhelgen hittade vi Gandarmernas vapenverkstad, den sprängde vi. Vi hittade inte apter tången så vi fick bita samman tändhatten med stubintråden.
Vi, det var Torsten Boman från Junsele och Leif Jonsson från Ludvika (numera Sigtuna)
Vi laddade med ett par kilo dynamit som vi lade under sockeln på en pelarborrmaskin, dämde upp med en massa bandad 12,5 mm ammunition, och över det hela lade vi pipan från en luftvärnskanon.
Tände på, JISSES, vilken smäll det blev.
Märkligt, men utanför huset stod det en splitt ny Torshälla svarv från Sverige (hur har den hittat hit?), efter smällen var den inte vacker.
=============================
Hittade starten på vårt jobb på facebook: intressant
============================
JULAFTON I KONGO 1961
Sven Monander berättar om julafton i Kongo -61. Sven hade gjort sin värnplikt vid Arméns jägarskola i Kiruna och hade just avslutat sin polisutbildning 1957, då han erbjöds att delta i den internationella fredsbevarande insatsen i Gaza.
Han deltog senare i två bataljoner i Kongo 1961-62, där han också sårades i strid.
Vid veterandagen 2015 tilldelades Sven Försvarsmaktens medalj för sårad i strid för de skador, som han hade ådragit sig i samband med striderna i Kongo 1961. Sven blev 89 år.
Efter tjänstgöringen i Kongo återgick Sven till polisyrket, först i Kiruna och sedan i Värmland som chef för ekoroteln i Karlstad, där han stannade fram till sin pensionering, han gick bort 2019.
I Karlstad lärde Sven känna Jan-Eric Edström, och tillsammans tog de initiativ till att ge veteranföreningen i Värmland en efterlängtad nystart. Sven blev snabbt en central gestalt i arbetet. Han höll ofta föredrag om sina erfarenheter från internationell tjänst, och hans berättelser hade en närvaro som grep tag, inte minst när han återgav de dramatiska dygnen före jul 1961.
Två dagar före julafton fick den specialstyrka han ledde i Kongo order om att lokalisera och slå ut gendarmernas vapen- och materialförråd. På morgonen den 23 december rullade de ut från Camp Massart i fyra KP-bilar och följde vägen mot Nord-Rhodesia. Efter att ha spanat av terrängen hittade de en dold avtagsväg som ledde dem till ett område med flera tegelbyggnader, tydliga förråd och verkstäder. Vid genomsökningen stod det klart att de funnit gendarmernas underhållsbas – fylld med reservdelar, vapendelar och utrustning som kunde nyttjas av flera av FN-förbanden i området.
När Sven rapporterade fyndet vidare stod det snart klart att de måste hålla området över natten tills irländska och indiska enheter kunde komma och hämta materiel. Styrkan organiserade ett igelkottsförsvar kring KP-bilarna, förstärkt med larm och trinser. Natten blev lång. Rörelser hördes i terrängen, men något anfall kom aldrig. Sven brukade beskriva känslan av utsatthet: en liten styrka, djupt inne i fiendeland, omgiven av mörker och ovisshet och utan möjlighet att dra sig tillbaka.
På julaftons morgon anlände de andra FN-förbanden för att ta hand om materielen. Därefter genomförde Svens styrka sin uppgift: området brändes och sprängdes tills allt var förstört. Explosionerna skickade plåttak och bråte rakt upp i luften, och först när allt låg i ruiner inledde de återfärden mot Camp Massart.
När de kom tillbaka hade julfirandet redan avslutats, men kockarna ordnade en sen måltid åt dem. På Svens rum stod dessutom flera flaskor rödvin, beslagtaget ur gendarmernas förråd och lämnat av kamrater som en uppskattande gest. Den fortsatta julnatten tillbringade specialstyrkan ute under den afrikanska himlen, en natt Sven ofta återvände till i sina berättelser, en natt lika långt ifrån svensk jul som det går att komma, och ändå fylld av kamratskap och lättnad efter ett väl genomfört uppdrag.
Källa: Fredsarkivet
