O B S Det är tre på varandra följand svar från Chat GPR
Intressant vad man kan göra med AI (den som söker han finner).
De svenska FN-soldater som kom hem från Kongo efter de hårda striderna 1961–62 fick ett betydligt svalare och mer problematiskt mottagande än man kanske skulle förvänta sig. Det är en viktig del av Kongoveteranernas historia.
Särskilt de som deltagit i striderna i Katanga berättade senare att de möttes av misstro och kritik snarare än ett offentligt erkännande. Sveriges Radio intervjuade 2014 flera veteraner som beskrev hemkomsten ungefär så: ”Ingen förstod, vi blev inte betrodda och ingen välkomnade oss hem.” En veteran berättade att de i Sverige framställdes som ”busar och våldförare”.
Bakgrunden var bland annat att FN-insatsen hade blivit politiskt omstridd. Under 1961 övergick FN:s operation i Katanga från traditionellt fredsbevarande till betydligt mer offensiva, fredsframtvingande operationer. Svenska soldater deltog i regelrätta strider, bland annat i Elisabethville i december 1961.
Det fanns samtidigt officiellt erkännande från staten och Försvarsmakten. I en proposition 1962 skrev regeringen att den svenska FN-personalen ”i allt väsentligt väl motsvarat de anspråk man haft anledning ställa”. Det förekom också officiella mottaganden i särskilda fall. När de elva svenskar som hade tillfångatagits i Katanga frigavs i januari 1962 togs de exempelvis emot på Bromma, där de överlämnades till arméchefen generallöjtnant Thord Bonde.
Men detta är något annat än hur många enskilda soldater upplevde återkomsten till samhället. En senare DN-artikel beskriver hur flera Kongoveteraner fortfarande bar på bitterhet över mötet med ett vad de uppfattade som ”otacksamt Sverige”.
Det är alltså rimligt att skilja på två saker: det officiella militära erkännandet fanns, men många av dem som faktiskt hade varit i strid upplevde att det breda samhälleliga mottagandet och förståelsen saknades.
Det här vore intressant att gå djupare i för Kongoveteranernas hemsida. Jag kan undersöka exakt hur hemkomsten gick till för XII K och XIV K 1961–62 – var de landade, vilka som tog emot dem, vad tidningarna skrev och om det förekom parader, ceremonier eller medaljutdelningar. Det skulle kunna bli en bra historisk artikel.
Ja. Jag har börjat gå igenom samtida och senare källor, och bilden är mer nyanserad än att soldaterna helt enkelt ”inte blev välkomnade”.
Hemkomsten efter striderna 1961–62
De två viktigaste förbanden är XII K och XIV K. XII K tjänstgjorde juni–december 1961 och XIV K december 1961–maj 1962. XII K deltog i de svåra septemberstriderna i Elisabethville, och soldater ur både XII K och XIV K deltog i striderna i december 1961, däribland anfallet mot Camp Massart.
Ett mycket väl dokumenterat mottagande gäller de elva svenska FN-soldater som hade varit krigsfångar hos katangeserna. De frigavs den 15 januari 1962 och kom till Bromma den 21 januari med SAS-planet Ingemar Viking.
Där blev mottagandet faktiskt högtidligt. Första militärmusikkåren i Stockholm spelade, och på Bromma väntade bland andra arméchefen generallöjtnant Thord Bonde, arméstabschefen generalmajor Arne Mohlin och överste Karl-Gustav Magnusson. Truppen ställdes upp och major Carl Hasselström avlämnade den till arméchefen.
Bonde hälsade dem välkomna hem ”å hela svenska folkets vägnar” och sade i sitt tal att svenskarna kunde känna stolthet över hur männen hade uppträtt under sina prövningar. Därefter fick de elva var sitt graverat guldarmbandsur som ersättning för klockorna de blivit fråntagna i fångenskap. Sedan mötte de sina anhöriga.
Men vad hände med de vanliga hemvändande soldaterna?
Det är här frågan blir särskilt intressant. Det ovanstående visar att vissa grupper fick ett tydligt officiellt mottagande. Det bevisar däremot inte att hela XII K eller XIV K fick motsvarande uppmärksamhet.
XII K hade varit med om mycket hårda strider. Svenska Dagbladets årsbok dokumenterar bland annat dödade, sårade och tillfångatagna svenska soldater under decemberstriderna. XIV K avlöste XII K mitt under den dramatiska perioden, och dess egen krigsdagbok visar hur personal från XII K användes för att utbilda den nya bataljonen om förhållandena i Kongo.
Det jag ännu inte har kunnat belägga i en samtida källa är att hela XII K eller XIV K vid sin ordinarie hemkomst möttes av någon större nationell ceremoni, parad eller ett offentligt mottagande jämförbart med det som de frigivna fångarna fick.
Det är viktigt, eftersom det kan förklara den skillnad som senare framträder mellan det officiella Sveriges uppskattning och veteranernas egen upplevelse av att deras stridsinsats snabbt föll i glömska.
Jag skulle därför vilja gå ett steg längre och leta specifikt i tidningsmaterial från december 1961 samt maj–juni 1962 efter hemkomsten för XII K respektive XIV K. Då kan vi försöka fastställa datum, flygplats, mottagare, ceremonier och exakt vad svenska tidningar skrev.
Det materialet skulle passa mycket bra som en artikel på Kongoveteranernas hemsida med rubriken exempelvis ”När Kongoveteranerna kom hem – mottagandet i Sverige 1961–1962”.
Ja. Jag sökte nu särskilt efter hemkomsten för XII K och XIV K, och det går att slå fast några viktiga saker.
XII K – hemkomsten efter striderna 1961
XII K bestod av omkring 567 man och tjänstgjorde juni–december 1961 under överste Jonas Wærn. Det var denna bataljon som drabbades hårt under striderna i Elisabethville i september och december.
Jag har däremot inte hittat någon tillförlitlig samtida källa som beskriver ett gemensamt högtidligt mottagande av hela XII K i Sverige när bataljonen roterades hem. Det är en viktig uppgift i sig: vi bör alltså inte skriva att hela XII K möttes av militärmusikkår eller en officiell välkomstceremoni utan ytterligare belägg.
Däremot vet vi exakt vad som hände med de elva svenska soldater som hade tillfångatagits den 3 december 1961. Efter frigivningen den 15 januari 1962 kom de till Bromma kl. 18.45 den 21 januari med SAS-planet Ingemar Viking. Där spelade Första militärmusikkåren. Arméchefen Thord Bonde och andra höga officerare tog emot dem, och Bonde välkomnade dem på svenska folkets vägnar. Därefter mötte de sina anhöriga.
Det visar att ett mycket tydligt officiellt mottagande förekom – men för just den frigivna gruppen.
XIV K – hemkomsten våren 1962
XIV K omfattade cirka 653 man och tjänstgjorde december 1961–maj 1962. Även XIV K kom alltså mitt in i striderna.
Här har jag hittat en särskilt intressant primärnära källa: major Torkel Olssons krigsdagbok för XIV K:s 1:a kompani. Där framgår att bataljonen flyttades från Elisabethville till Kamina den 1 april 1962, och att den första rotationsflygningen tillbaka till Sverige påbörjades 3 maj 1962.
Inte heller här har jag ännu hittat belägg för någon större nationell välkomstceremoni när XIV K:s huvuddelen kom tillbaka till Sverige.
Det stärker bilden av en ganska märklig kontrast: män som bara några månader tidigare deltagit i några av de hårdaste strider svenska soldater upplevt sedan 1800-talet återvände sedan relativt anonymt till vardagen.
