En dag i april 2024 skulle Olexandr Ivanko göra en teknisk genomgång av en helikopter. Då exploderade en rysk X-59-raket precis på andra sidan helikoptern. Explosionen tog hans högra ben. Idag, efter flera operationer och intensiv rehabilitering, lär han sig gå med benprotes och tycker att livet är fullt av möjligheter.
Hans fru, Anna Ivanko, menar att det var hans perfektionism som räddade honom. När helikoptern anlände skulle han och arbetsgruppen göra en teknisk genomgång. Han tyckte inte att den stod helt rätt och flyttade den tio meter. Sedan ytterligare fem. Strax därefter slog raketen ner på andra sidan helikoptern. Större delen av hans kropp skyddades av maskinen – men inte benen. En del av tryckvågen gick under helikoptern. Hans kamrat, som stod bara några meter bort, dog omedelbart.
– Jag svimmade aldrig av. I början kände jag inte ens särskilt mycket smärta, berättar Olexandr Ivanko.
– Det första jag tänkte var: jag har inte dött. Det andra: jag har inget ben. Sedan tänkte jag: Fan! Nu blir det till att sadla om till en automatbil. Och jag gillar inte automatbilar. Därefter började jag, helt reflexmässigt, röra armarna och det kvarvarande benet. De verkade vara okej. Bra, tänkte jag. Ryggraden är inte skadad.
Militär tradition
Han härstammar från en familj med militära traditioner, på både pappas och mammas sida. När han var liten tjänstgjorde pappan på en militärförläggning mitt i skogen.
– Det var en isolerad värld, även för oss barn. Jag var på daghem medan föräldrarna jobbade. Det gällde att vara stark, berättar han.
Att tycka synd om sig själv var aldrig ett alternativ.
– Min mamma brukade säga: det hjälper inte att du gråter.
Det är därför inte konstigt att Olexandr Ivanko, med sitt militära ”DNA”, valde den banan. Efter den obligatoriska militärtjänsten skrev han på som kontraktanställd i försvarsstyrkorna och kämpade vid fronten mot de ryskstödda utbrytarrepublikerna Donetsk och Lugansk.
År 2012 påbörjade han en fyraårig utbildning vid Nationella Tekniska Universitetet i Cherson och blev civilekonom. Men det var inte vad han ville göra i livet. Han kompletterade med ett års studier vid Nationella Universitetet för Luftburna Styrkor i Charkiv, och tog examen som civilingenjör och specialist på underhåll av militära helikoptrar, tillika yngre löjtnant.
– Under tiden gifte jag mig med Anna och vi fick två döttrar – Margarita, som vi kallar Margosha, och Myroslava, som vi kallar Myrosha, berättar Olexandr.
– När jag skulle föda den yngre, Myrosha, var han vid fronten nära Donetsk. Vi hade lovat varandra att han skulle vara med, och han lyckades med nöd och näppe ta sig hem i tid, inflikar Anna.
Vid fronten, då redan som kapten, var Olexandr chef för en grupp på tio personer som ansvarade för underhåll av militära helikoptrar – framför allt motorerna och driften.
– I helikoptern flög alltid två piloter och en tekniker. Vid minsta fel i driften vände de sig till mig. Det var tufft, för något kunde gå fel när som helst, säger han.
Kriget börjar
När det ryska anfallet började den 24 februari 2022 fortsatte Olexandr Ivanko att tjänstgöra. Hans kunskaper behövdes mer än någonsin.
– Vi brukade vara stationerade minst 30 kilometer från frontlinjen, hela tiden under beskjutning av ryska raketer, drönare och långdistansartilleri, berättar han.
Den 14 april 2024 fick Anna Ivanko en föraning om att något hemskt skulle hända. När flyglarmet gick i Cherson ringde hon sin man för att fråga om hon och flickorna skulle gå ner i skyddsrummet. Han brukade ha bättre koll på läget.
– Han brukade alltid svara när jag ringde. Men inte denna gång, berättar hon.
Olexandr opererades två gånger för att behålla så mycket som möjligt av lårbensstumpen, så att en protes skulle vara möjlig.
– På sommaren fick jag plats på Superhumans Center utanför Lviv, i västra Ukraina. Och det var en lyckoträff, säger han.
Livet på Superhumans
Vi träffas på Superhumans Center, strax utanför Lviv. I centrets vestibul sitter flera soldater utan armar och ben. Några går med benproteser, andra med kryckor, någon i rullstol. De samtalar, hjälper varandra med kaffe från automaten. Stämningen är lugn, behärskad – ibland till och med glad. Bland alla dessa män syns en ung kvinna i uniform i rullstol. Hon har fått benet amputerat mitt på låret.
Olexandr Ivanko kommer in tillsammans med sin fru Anna. Han har nyss avslutat sin rehabiliteringsperiod och familjen bor nu i Lviv. Han går med sin benprotes men använder kryckor som stöd.
– Det är inte lätt med protesen. Stumpen håller på att omformas så det behövs fortsatt rehabilitering, säger han.
Innan han reser sig trycker han på en knapp på sidan av protesens knä. Knäet rör sig segt.
– Skulle jag glömma att trycka på knappen så kan jag lätt ramla omkull, skrattar han.
En aura av glädje
Det finns en särskild aura av glädje och optimism kring makarna Ivanko.
– Efter ett första samtal med en psykolog på Superhumans sa psykologen: här finns ingenting att prata om. Det behövs ingen terapi, berättar Olexandr.
– Jag tänker inte så mycket på det som hänt. Har inga mardrömmar. Ser framtiden med viss optimism, tillägger han.
Anna Ivanko fick däremot sin beskärda del av trauman. Hon bar länge på skuldkänslor: Varför ringde jag inte tidigare? Då kanske han hade hunnit gå därifrån.
– Jag fick mycket hjälp av Svitlana, en psykolog på centret. Hon tvingade mig nästan att gråta. Till slut insåg jag att jag inte bar på trauman – och att jag kunde hjälpa min man tillbaka till livet, säger hon.
Familjen först
Nästa fråga blev hur de skulle berätta för döttrarna, då nio och femton år, att pappa förlorat ett ben. Här var Svitlana ovärderlig.
– Den äldre tog det ganska bra. Den yngre grät lite. Men till slut var det viktigast för dem att pappa skulle vara med oss, säger Anna.
Olexandr får fortfarande sin kaptenslön. Anna håller yogakurser online. Margosha och Myrosha har sin skolgång online, i sin gamla skola i Cherson, flera hundra kilometer bort.
För Olexandr blev det trots allt automatbil.
– Jag böjer upp protesen och hanterar gas- och bromspedalerna med vänsterbenet, berättar han.
Snart ska han inför en militärläkarkommission som bedömer hans hälsotillstånd.
– Det blir ingen militärtjänstgöring för mig längre. Inte med en knäprotes. De som amputerats under knät kan ofta återvända i tjänst, säger han.
Han har redan fått erbjudande om jobb som föreståndare för en fritidsklubb för soldater, men tackat nej. Han vill arbeta inom sitt yrke eller så nära det som möjligt – där kan Superhumans ge ovärderlig hjälp.
Vägen tillbaka till arbetslivet
Olena Jackiv, anställd på Superhumans, hjälper soldater med social integration, utbildning och jobbsökning – både under rehabiliteringen och efter.
– Vi hjälper dem skriva CV, kontakta arbetsgivare och ordnar kurser i att starta eget, berättar hon.
Regeringen skjuter till pengar till arbetsgivare som anpassar arbetsplatser för personer med proteser och andra funktionsnedsättningar.
En undersökning i april 2024 visade att av de soldater som då lämnat Superhumans hade två procent startat egna företag, tolv procent återvänt till sina gamla jobb, trettio procent gått tillbaka till försvarsstyrkorna medan femtio procent vilade.
– De behöver oftast minst ett halvårs vila efter rehabiliteringen här. För fortsatt rehabilitering, behandling av andra sjukdomar eller för att hinna igenom hela den byråkratiska processen, förklarar Olena.
Det råder stor brist på arbetskraft i Ukraina, särskilt bland män med tekniska kvalifikationer. Många har mobiliserats och lämnat arbetsmarknaden. Olexandr kommer utan tvivel att klara sig väl när det gäller jobb och anställning.
Text och foto: Tadeusz Rawa för medlemstidningen Svensk Veteran
