Från minröjning i ett söndertrasat Bosnien till vardagen som jordbrukare i Stockholms skärgård. När Per Henrik Hörnfeldt ser tillbaka på BA06-insatsen 1996 är det inte striderna han talar mest om, utan kamratskapet, stridsvärdet och inställningen att alltid lösa uppgiften. En hållning som följt honom i snart trettio år, långt bortom insatsområdet.
Vad tar en veteran med sig från insatsen eller insatserna?
Vi har träffat Per Henrik Hörnfeldt på Blidö utanför Norrtälje. Han var förare och skytt under BA06 i Bosnien 1996. Bataljonen, under Natoflagg och ingående i en nordisk och polsk brigad, anlände ett halvår efter massakern i Srebrenica. Läget var allt annat än lugnt. För Per Henriks pluton förekom upplopp bara en halvmil från Camp Tor och vardagen bestod av ständiga patruller – tanka och ut igen. Husen i byarna var sönderbombade.
Det är några år sedan nu, men den inställning Per Henrik tog med sig från Bosnien-Hercegovina sitter i än i dag.
Först något om det som stärkte Per Henriks karaktär i minröjningsgruppen – och det fanns gott om minor – under insatsen.
– Det var kamratskapet. Vi var en sammanhållen pluton. Vi var där för att lösa en uppgift och det gjorde vi tillsammans från dag ett, säger Per Henrik.
Han minns särskilt Henrik Laukstein och Mikael Jersby, gruppchefer som var yngre men erfarna och kompetenta. Per Henrik delade sin tjänst som förare och skytt på SISU:n med Stefan Ståhl, också han en klippa.
Stridsvärdet
När inget går som det ska, men ändå måste fungera, då vinner man på fighting spirit och högt stridsvärde. Så var det i Bosnien och så är det nu.
– Jag var äldst i gruppen, 30 år, och flera andra var under 25. En del var redan erfarna. Vår grupp var stark, en bra grund för att lösa det mesta. Vi löste våra uppgifter väl och vi litade på varandra.
Gruppen utgick från Camp Tor utanför Gračanica, röjde minor och svetsades samman under ett halvårs insats som gav människorna på plats en säkrare vardag. Kamraterna från Bosnien förblev livskamrater. Per Henrik träffade dem i Ringenäs och på ÖS. Han träffar dem fortfarande på Veterandagen – och han kommer att vara med i år igen.
Ledare
Det har gått snart trettio år sedan insatsen. Vi träffas på Blidö, ett stenkast från Per Henriks och hans fru Cecilias lada där de har sina kor. De är ”månskensbönder” och driver verksamheten vid sidan av sina ordinarie jobb. Det blir många timmar per dygn.
Blidö är ett sommarparadis för omkring 20 000 människor och har cirka 800 fastboende. Här är Per Henrik en välkänd profil och ledargestalt, alltid med gott humör. Han tillbringade sina barndomssomrar på ön hos farmor och farfar. Då fanns djur och ett levande jordbrukslandskap. Med åren förändrades ön och jordbruken försvann.
2010 flyttade Per Henrik och Cecilia permanent till Blidö från Stockholm. Ett år senare köpte de mark och byggde en stolplada. De började från scratch. Tiden har gått fort. I dag har de 16 kor. En del går till slakt. Marker och fält hålls öppna genom betet.
Stänga?
Inställningen från Bosnien finns kvar och driver Per Henrik framåt. Alla som driver eget vet hur det är – ekonomin måste gå ihop. Förrförra sommaren var tuff.
– Då gick allt sönder samtidigt. Hade jag fått en punktering då … då hade jag stängt ner …
Givetvis gjorde han inte det. Inställningen satt kvar.
Kan man lära sig en sådan inställning? Kan en insats i Bosnien forma dig på det sättet?
– Om man fastnar i problem ser man hinder som måste övervinnas. Det var kamrater och händelser i Bosnien som färgade mig. Den inställningen kanske finns där från början, men arbetar man i en grupp så formas man. Och lite humor skadar inte, säger Per Henrik.
No Return
När en minröjare åker ut för att röja finns det en uppgift som ska lösas. När en jordbrukare bygger upp ett jordbruk från noll gäller samma sak.
– När du väl är inne i det finns ingen återvändo. Man är tvungen att lösa sina uppgifter. Det går inte att gå därifrån. Det ger styrka.
Förra året tog Per Henrik emot Skärgårdens hederspris, som delas ut till öbor i Stockholms skärgård för förtjänstfulla insatser. Diplomet står i vardagsrummet, bredvid coinet från BA06.
– Det kändes riktigt skönt att få.
Du är veteran – hur mycket veteran är du?
– Det är en del av min identitet. Min pappa och farfar var yrkesofficerare. Jag är uppvuxen med officerare. Jag har alltid sett dem som rekorderliga människor, den gamla generationen. Det var ordning och reda.
Du ångrar inte Bosnien?
– Inte för fem öre!
På Veterandagen kommer vi att se Per Henrik bära Koreaveteranernas fana. Hans pappa tjänstgjorde i Övervakningskommissionen 1952–1953.
Text: Per Lunqe. Arkiv och privata bilder.
