Krigens långvariga effekter märks fortfarande i Bosnien och Hercegovina.
Våra utsända, fotografen Sara Mac Key och journalisten Anna Westphalen har mött två lag som spelar sittande volleyboll, en sport som växte fram ur krigets ruiner när det första laget bildades av landmineskadade veteraner för snart 30 år sedan.
Sedan dess har sporten spridits över landet. Nya lag har vuxit fram, och flera av de spelare de mötte har tävlat i internationella mästerskap och till och med mött sina forna fiender på planen.
För många av veteranerna blev sporten en livlina: ett sätt att återerövra gemenskap, självkänsla och mening när kroppen och livet förändrats i grunden. Samtidigt visar deras berättelser hur en krigsskada aldrig helt läker, och hur minnena fortsätter att forma vardagen långt efter att vapnen tystnat.
Bredvid en vattenflaska står ett ben lutat mot en bänk, en fot sticker upp ur en ryggsäck.
Ljudet av bollar som smäller i golvet fyller gymnastiksalen.
Det är uppvärmning inför finalen i de nationella mästerskapen i sittande volleyboll i Republika Srpska, i norra Bosnien och Hercegovina.
Vi är inbjudna av Zoran Jesic, sittande volleybolls eldsjäl i regionen.
Som 21-årig stridande miste han sin högra fot när han under kriget klev på en mina.
Krigets spår i gymnastiksalen
Det är många skratt i skolans gymnastiksal i Banja Luka, de flesta tycks känna varandra.
Den yngste spelaren på plan ser ut att knappt ha gått ur skolan, medan några av de äldre har vita hårsvall och rör sig långsammare.
En del av dem sitter på golvet, andra står på ett eller två ben.
En spelare binder koncentrerat om slutet på den arm som saknar hand och ler när våra blickar möts.
Eftersom det är 30 år sen kriget tog slut, är det lätt att sluta sig till vilka som är veteraner.
Läkaren som alltid finns med på match sitter bredvid mig och berättar hur spelarna brukar skämta:
om de inte hade haft något krig, hade de inte haft något lag.
”Jag kunde inte acceptera min nya kropp”
Zoran berättar om tiden efter amputationen.
– Jag har alltid älskat att springa och kunde sticka iväg tio kilometer bara för att plocka ett par körsbär till min mamma när jag var ung.
Så när jag förlorade min fot följde en mycket mörk period. Jag kunde inte acceptera min situation.
När jag väl fick min protes sov jag med den på som en slags motståndshandling. Det resulterade i att söret blev infekterat och allt blev värre.
Nu var det slut med att springa och sport, trodde han.
Men 1997 åkte han med några andra veteraner till Slovenien för att få nya proteser.
– Vi träffade ett lag som spelade sittande volleyboll. De frågade om jag ville vara med.
Det mötet förändrade allt.
– Jag blev förälskad. Jag insåg att spelare med ben inte har några fördelar över mig, säger han.
Från minfält till mästerskap
Hemma i Banja Luka startade han och flera av de andra som spelar idag ett lag med krigsveteraner.
Aleksandar Recman spelar i samma lag som Zoran. Som stridande blev han beordrad att gå ner i en bunker.
Där ställde han ifrån sig sin ryggsäck. När den välte utlöste den en mina och Aleksandar förlorade sin fot. Han var 29 år då.
– Zoran tog kontakt med mig och frågade om jag ville vara med och spela. När vi bildat laget åkte vi runt i regionen och visade upp oss för att inspirera andra att starta lag, säger han.
– Vi behövde ju motståndare, skrattar han och lägger till att de också ville dela den positiva upplevelsen med fler veteraner.
Det lyckades och när de var som flest fanns det åtta lag i regionen.
På grund av bristande finansiering finns det nu sex lag kvar.
Flera av de spelare vi ser på plan har spelat i internationella turneringar för Serbiens landslag.
Motståndare blev förebilder
I sittande volleyboll sitter nätet lägre, annars är allt annat lika.
En av spelarna som tidigare varit proffsspelare i vanlig volleyboll men spelar i den här ligan efter diverse skador, noterar hur mycket snabbare spelet är här.
– Banja Luka, ropar spelarna i det blå laget när de vinner en poäng till.
De har också spelat mot forna fiender.
– Det är ett mycket effektivt verktyg för att bryta barriärerna, säger Zoran.
Och kraften i sporten har gett dem självkänslan och värdigheten tillbaka.
Rehabilitering och självkänsla
– Att spela tillsammans är den mest effektiva och billigaste rehabilitering, resocialisering och inkludering av handikappade personer som finns, säger han.
Insikten att de fortfarande kunde bli bra på något, kunde kämpa och vinna tillsammans gav dem kraft att göra mer och ta ett även större grepp om sin situation.
– Vår regering har aldrig gett oss det stöd vi behöver, varken psykologiskt eller finansiellt, säger Zoran.
Från chock till ny riktning
2002 bildade några av veteranerna UDAS: en organisation som hjälper andra offer för landminor och deras familjer att finna sig tillrätta i tillvaron.
De söker upp skadade veteraner och försöker vara närvarande i deras liv.
De hjälper till att fixa stipendier och hjälper till med att hitta nya sysselsättningar.
– Vi fokuserar på de förmågor varje individ har, inte de förmågor som gått förlorade. Du säger vad du vill göra, så hjälper vi till med det, det finns inga paketlösningar, säger Zoran.
Det kan vara en som behöver en otroligt avancerad protes för sport, och en annan som behöver en ny utbildning.
Till största del kommer finansiering från andra länder och EU. Ibland matchar regeringen utländskt stöd.
”Jag såg på mina ben och det vänstra var borta”
Dagen innan matchen har Zoran arrangerat för oss att träffa Gostimir Radulović på UDAS kontor.
Han är född 1970, har tjockt vitt hår och en mjuk röst.
Han var 23 år och ute med sitt förband när han klev på minan.
Den största chocken var amputationen. Han fick inget veta.
Istället fick han upptäcka det själv när han vaknade efter operationen och hade väldigt ont i benet.
– Jag såg på mina ben och det vänstra var borta en bit nedanför knät, säger han.
Efter den första operationen följde många fler med ohyggligt mycket smärta.
När han kom hem fortsatte problemen. Alla var i chock.
Hans unga fru som väntade deras första barn visste inte hur hon skulle ta hand om honom.
I vanmakt tyckte folk synd om honom och det hjälpte inte heller. Det var en väldigt förvirrande tid för alla.
Han övervägde självmord.
– Som tur var höll jag fast vid livet, säger han.
Peer-to-peer: stödet som verkligen fungerar
Här bryter Zoran in i berättelsen för att framhäva vikten av peer-to-peer-stöd, något som UDAS specialiserat sig på.
– Den första tiden är kritisk. Familj och vänner som menar väl förmår ofta ändå inte att förstå, säger han. Då kan någon av oss andra komma och bidra med livsviktigt perspektiv, förståelse och stöd. För både den skadade och de anhöriga.
– Livet behöver inte vara slut, säger vi till offret. För familjerna förklarar vi att de inte behöver behandla personen som ett barn. Vi talar om för dem att det inte hjälper om de försöker göra allt åt den skadade, säger Zoran.
UDAS hjälpte Gostimir att bli biodlare.
Efter att han öppnat en liten butik i sin hemby utanför Banja Luka, föreslog en granne att Gostimir kunde ta över hans bin.
Det gjorde han och med stöd från UDAS har han själv lärt upp fler än 100 andra krigsveteraner till biodlare.
Blue team tar finalen, men vinsten är större än så
Det är jämnt mellan lagen i matchen, men till slut vinner det blå laget denna finalmatch.
De svettiga spelarna tackar varandra, några sittande, några stående.
De plockar ihop sina proteser och beger sig iväg.
– Man vinner några matcher och förlorar några, precis som i all sport, säger Zoran och skrattar stort.
